goreldengode

Ja nu kommer den... Bekännelsen!! Jag är ett alkoholistbarn (vilket i och för sig inte är något unikt i det samhälle vi lever i)!

Mamma träffade styvfar när jag gick i första klass och vi flyttade dit lagom tills jag skulle börja trean. Det var jag, mamma och min storebror som är ett år äldre. Drickandet började med att det var fest ofta, antingen hemma eller hos någon vän. Vi fick ofta vara med och alla fyllehundar skrämde skiten ur mig. Dom skulle jämt dansa och prata med mig för att jag var flicka. Idag vet jag ju att dom inte menade nåt illa, men det har minsann satt sina spår. Tycker inte om att gå ut nykter bland fulla människor. Blir spänd och orolig.. Det är därför jag ibland får alldeles för mycket alkohol i mig och blir packad.. Ni skulle se mig då (hmm.. jo vissa av er har ju klart redan gjort det.. *rodnar*). Blir först så där extra upprymd och glad och traggig.. Sen börjar ögonen bli smalare och smalare, för att till slut knappt synas. Jag går runt som en zombie, glömmer väskan och sätter mig brevid stolen istället för på..  Oj vad jag skäms efteråt då.. Jag är ju en kontrollmänniska som vill ha full kontroll (en bieffekt av att växa upp med en alkoholist) och det har jag ju absolut inte i det tillståndet..

Iallafall så blev det så att festerna blev färre, men då hittade styvfar andra att supa med. Det var oftast killar som var yngre än honom och när jag kom upp i tonåren, var där nog ingen av dom som inte hade ofredat mig sexuellt. Men jag var bara i 13-årsåldern, så vad visste jag.. Jag förstod ju inte att det dom gjorde var fel och ingen skyddade mig ifrån det..

När jag var 10,5 år föddes min första lillebror. Gissa om jag älskade och avgudade denna lilla varelse. Och gissa vem som fick ta hand om honom när mamma jobbade helg och styvfar söp!? Inte för att det gjorde mig så mycket. Jag avgudade ju lillebror och all tid jag fick med honom var bara ett plus. Men att mötas av mammas korsförhör när hon kom hem, var inte roligt. Om jag skvallrade så blev styvfar sur och om jag låtsades som att jag inget visste, ja då blev ju klart mamma sur. Ändå var styvfar den som blev surast och hans psykiska terror i form av att nonchalera en och straffa på andra utstuderat elaka sätt, gjorde att det blev lättast att ta hans parti.

Därför blev det ju så att jag städade som en besatt innan mamma kom hem, så att hon inget skulle märka. Om jag hade kunnat dölja styvfars andedräkt och ilskna prat i sömnen (han skrek ofta en massa fula saker i sömnen) så hade jag gjort det också. Istället nattade jag lillebror och låtsades att jag sov när hon kom hem. Ibland "väckte" hon mig för att få veta hur mycket han druckit och jag försökte då spela yrvaken för att hon skulle gå. Ja detta är en lång historia och inlägget skulle bli megalångt om jag redogjorde för precis allt.

Till slut drack styvfar i sin ensamhet eller med mig och storebror som ju hade blivit tonåringar. Idag kan jag se hur jäkla sjukt det var!! 13 och 14 år, satt vi där och söp oss fulla med styvfar (förutom de gånger jag hade lillebror förstås). Mamma förde en lång kamp som medberoende och lyckades att få honom att hålla upp några år. Men det gick ju så klart åt skogen till slut..

För några år sen lämnade mamma styvfar och drickandet blev ju inte direkt mindre.. Detta är något som jag ventilerat många gånger under min psyko-terapi (jo jag har gått på sånt för ca 7 år sen) och inte ens då förstod jag hur mycket det påverkat mig..

Idag har jag börjat förstå hur illa det gjort och fortfarande gör mig. Min dåliga relation till min mamma och brist på relation till min riktiga pappa, gjorde att jag klamrade mig fast vid styvfars "kärlek". Jag ville ju så gärna vara älskad av nån och om jag var honom till lags, var ju han oftast snäll mot mig. Att han egentligen manipulerade mig och lekte med mina känslor för egen vinning, ja det är inte så kul att helt plötsligt inse. Om han var sur på mamma, då tryckte han på precis rätt knappar för att få igång min ilska mot mamma och på så sätt få medhåll. Han gör så även idag.. Som sagt det är en lång historia med många sorgliga händelser.

Idag har jag börjat förstå att det är dags att "vända honom ryggen". Hans blodtryck är alldeles för högt och han sköter inte ätandet. Detta är på väg att döda honom! Och jag vägrar att bara stå och se på!! Vi är fem barn som växt upp i detta och jag kan se att vi alla har skadats av det på olika sätt. Hela mitt inre är i uppror för tillfället och jag vet inte hur jag ska rädda mina syskon från skiten.

Om någon vet var jag ska vända mig för att få hjälp att prata med styvfar, tar jag tacksamt emot tips..

"Barnen far illa i alkoholistfamiljer. De får en högre ångestnivå och mer dåligt samvete än andra barn. De känner sig - och är - försummade eftersom missbrukaren står i familjens centrum, inte barnen. Alkoholistbarn blir ofta "duktiga", de är tvungna att bli det för att överleva och får inte vara barn i normal omfattning."

Ja nu blev det ett allvarligt inlägg denna gången.. Men jag kände att jag var tvungen att skriva av mig, så att jag kan återgå till den där skitpolitiken vi håller på med i skolan..

Ha en fin fredagskväll

Kram och bye