goreldengode

....hur ska man då kunna låta andra älska en??

Det där har jag nog hört minst hundra gånger i mitt liv och visst har det låtit jättebra och som en smart grej.. Naturligtvis är det ju så. Det fattar väl vem som helst som har lite förnuft!? Men att det skulle vara av den anledningen som jag fortfarande inte klarar av att ha en nära relation, ja det var tills för några veckor sen en helt befängd tanke. Jag växte ju och blev mycket starkare när jag lämnade "Exet" och trodde faktiskt att jag kommit så långt nu som till att älska mig själv. Jag trodde också att jag var redo att bli älskad.. Men ack nej!! Tji fick jag, för aldrig ska väl något vara så enkelt?

Min stackars "vän" från Norrland (han den korte killen), tvingades tyvärr bli varse om detta och än en gång tvingades jag såra en väldigt fin människa. Upprinnelsen till allt detta var det faktum att jag "äntligen" efter så många år verkligen insåg att jag är ett alkoholistbarn. Självklart har jag läst om detta fenomen tidigare och hur barn påverkas. Men att verkligen erkänna för sig själv att någon man älskar utsatt en för något sånt här och påverkat hela ens vuxna beteende med sitt missbruk, det känns för jävligt. Det var verkligen som en box i ansiktet och tårarna har runnit mycket sen dess..

Hur kunde jag missa en sån självklar sak liksom!? Jag som trodde att jag var sååå open minded.. Men nu inser jag att jag alltid flytt ifrån allt det där. Jag flyttade ju hemifrån när jag var 16, fick barn, levde på socialen, festade, skaffade mig utbildning, började jobba och gick från förhållande till förhållande. Jag var i princip aldrig singel nån längre tid.

Stor tid av dygnet tillbringades i telefon. 6 timmar varje dag var inte direkt nåt konstigt.. Allt för att fly verkligheten och för att få känna mig betydelsefull. Dom i luren behövde ju mig. Att där sen fanns och fortfarande finns en älskad son som också behövde och behöver min uppmärksamhet, ja den insikten flydde jag också. Han fick dela uppmärksamheten med personerna i telefonen.

Nu var det visserligen inte riktigt så mycket telefonprat när han var mindre. Då väntade jag oftast tills han lagt sig innan dom flera-timmar-långa-samtalen avverkades. Men på senare år har telenätet varit upptaget från eftermiddag till sen kväll eller natt (ja t o m tidig morgon ibland) nästan varje dag. Sonen satt ju ändå alltid vid datorn eller hängde med kompisar, tänkte ju jag. Plus att han säkert inte ville umgås med mig ändå.

Ja det finns många sätt att döva sitt dåliga samvete och skam på och jag valde det enda sätt jag kände till: Att fly!! Men nu kan jag inte fly längre.. Nu börjar allt klarna och jag måste ta itu med detta.

Jaha och nu undrar kanske många hur man klarar av det dagliga livet om man pratar i telefon ca 6 timmar om dan? Svaret är enkelt!!

*Ha två trådlösa ifall den ena skulle ladda ur..

*Lägg bajsdämpare när du måste sköta magen (Funkar alltid.. Men ibland är man hård i magen och då finns risken att man blir upptäckt när man pratar och kryster samtidigt.. I KNOW!!! hehehe

*Tvätta inte håret när du duschar..

*Spola vatten när du kissar och säg att du bara tvättar händerna

*Va beredd på nacksmärtor när du sätter luren mellan kind och axel för att kunna baka, diska eller hänga upp tvätt

*Ställ en fråga till din telefonkompis som denne brinner för och kan redogöra för hur länge som helst, så kan du suga din karl samtidigt. Glöm bara inte att humma emellanåt.

Ja det är av egen erfarenhet som jag delger dessa små råd om ni vill missbruka långa telefonsamtal.. Själv ska jag försöka minska på pratandet och har berättat för alla mina vänner vad som gäller.. Håll tummarna!!

Nu ska jag vara lite social med sonen och "vännen i fjärran"... Ha en fin lördagskväll allihopa!!

Kram och bye!!