goreldengode

Kom på en sak som jag faktiskt inte riktigt tänkt på, eftersom det är så självklart för mig hur jag känner inför allt det där gamla med exet. Ni kan ju faktiskt bara läsa det jag skriver och i era ögon kan jag ju faktiskt verka en aning eller rent utav jävligt bitter på exet. Jag förstår om det kan verka som att jag inte kommit över alla känslorna för honom, men sanningen är faktiskt att jag har det och att jag dessutom är honom grymt tacksam idag. Förstår att det låter helskumt, men "äventyret" med honom var en viktig milstolpe under min själsliga resa och det hjälpte mig faktiskt att få upp ögonen för hur snett ute jag var i val av killar. Det var ju, som jag tidigare påtalat, ingen direkt slump att jag träffade någon som honom. Man söker sig till det man är mest trygg i.. Jo jag vet att det låter helgalet, för vem är trygg med en sån respektive? Men det jag menar är att man söker sig till det man är van vid hemifrån sen barnsben, eftersom allt annat är lite främmande.. Ta till exempel en kvinna som växt upp med en pappa som proppade till mamma var och varannan dag. Hon väljer ju i de flesta fall en karl som gör likadant som pappa. Och sonen som växte upp i samma hem letar upp en tjej han kan proppa till. (Bör tilläggas att det inte alltid blir så... Bara så ingen tar illa upp..) Nu låter det nog som att jag växt upp i ett hem där pappa behandlade mamma som skit, men riktigt så enkelt var det inte. Det var nog mer att alla såg mig som ett starkt och självständigt barn som inte behövde visas vare sig uppmärksamhet eller kärlek. Därför blev hela min tillvaro en kamp för att få detta av min familj, vänner, lärare eller killar. Kampen övergick till ett livsmönster och att få någon att älska mig, var alltid en stor utmaning. Speciellt när jag letade upp dom som var riktigt svåra. Låter det virrigt? Säger som en del av mina ex: "Skippa psyksnacket!!"


Om vi ska återvända till mitt ex, så är det enda som kan kännas lite sorgligt med honom, att han förmodligen hatar mig och det är ingen känsla som är bekväm för mig. Det där handlar inte det minsta om att det är av just honom jag är avskydd, utan jag mår helt enkelt bara dåligt av att vara illa omtyckt (är ju faktiskt en riktigt snäll och empatisk toppenpingla som alla borde gilla). Detta är en av de stora utmaningarna på min själsliga resa och jag vet att jag måste sluta bry mig om vad "de oviktiga" människorna i mitt liv tycker och istället lägga min energi på de som förtjänar det. Har ett fåtal (närmare bestämt tre) riktigt bra vänner. Såna som man kan anförtro allt. Såna som vet allt om mig och som aldrig skulle vända det mot mig. Såna vänner som alla borde ha åtminstone en av. Ni kan ju bara gissa vilka sår i öronen dom har emellanåt.. Det är ett under att ingen av dom fick spel på mig under året med exet!! Tänk er själva! Samma tugg var eller varannan dag. En gång tror jag faktiskt att vi (jag och exet) lyckades hålla sams i två hela veckor på raken!! Det var rekord!! Annars brukade vi bara klara kanske 2-3 dagar. Men just då hade jag bestämt mig för att testa en ny taktik. Den bestod av att nonchalera allt dumt exet sa och bara skratta bort det. Och det fungerade faktiskt bra för honom, medans jag bara samlade allt inom mig tills det till slut rann över efter två veckor. Gissa om det blev en urladdning som hette duga!! Försök föreställa er en tecknad serie där den ena är alldeles röd i ansiktet och skäller så att den andres hår ligger slickat bakåt. Typ så . En liten parantes är att jag flyttade några veckor senare...

Nu är klockan mycket och det är dags för mig att krypa under täcket. Ville bara förtydliga vissa saker först och ja... nu vet ni att jag inte är bitter.. Jo förresten lite bitter är jag.. Men bara över alla kilo som satt sig sen jag slutade röka för tre månader sen.. Jäkla skit!!! Men med nyttig mat (GI), promenader och taekwondo ska jag förhoppningsvis snart vara i form igen.. Tyvärr så har sonen lagt sig till med mina dåliga ovanor.. Min "lilla" baby har börjat röka!!! Egentligen borde jag ge honom utegångsförbud tills han blir myndig!!

På återseende!!!

Kram och bye...