goreldengode

Idag fyller min stora kärlek 15 år!!! Ja vet att alla säger så, men täänk vad tiden går!! Visserligen känns det ju inte direkt som att det var igår jag låg där på britsen i förlossningsrummet och vädjade till mamma att få åka hem. Ja, jag kan nog säga utan underdrift att jag inte är speciellt bra på det där med att föda barn.. Ajajaj!! Och det faktum baserar jag ju då enbart på denna enda förslossning för exakt 15 år sen ( kl 7,58 *pip*).. Det var minsann ingen enkel uppgift för en stackars (soon to be) 17-åring som dessutom hatade smärta och jämt gnällde över en fis på tvären. ; D

Jag hade mamma med mig och vi kom faktiskt varandra närmre under detta skeende av mitt liv. : ) Nu så här i efterhand kan jag ju förstå varför... I detta läge fick ju mamma äntligen känna sig behövd av mig. Hon fick vara den stora, starka som hjälpte mig igenom pinan. Pappan och jag hade inte så bra kontakt under den sista tiden (eller egentligen aldrig.. : )) av min graviditet och fick därför inte vara med. Jo, jag erkänner!! Jag vet verkligen att det var dumt att hålla honom utanför (han var ju högst delaktig under själva tillverkningsprocessen ; )), men jag föll alldeles för lätt för trycket ifrån min mamma och en kompis. Dom tyckte inte att han förtjänade att vara med och jag var alldeles för mesig och vågade inte stå upp mot dom.. Visst hade pappan behandlat mig ganska (eller kanske t o m jävligt) illa rent psykiskt med otrohet och annat elakt beteende, men det var ju trots allt hans bebis också. Har verkligen ångrat detta många gånger och tänkt att det kanske är därför han aldrig har brytt sig speciellt mycket. Visst har det funnits tillfälle då han har velat träffa sonen mer, men då har det oftast berott på nån tjej han ville impa på. För min del (om jag ser det rent ego) har det varit skönt på det sättet att sonen alltid bara har varit MIN!!! : ) Alla beslut kring honom  har jag kunnat fatta alldeles själv..

Ja ja.. Åter till förlossningen... Jo det gjorde förbannat ont och liknelsen med att skita ut en melon tror jag faktiskt stämmer väääldigt bra!! : ) När det var dags att krysta gjorde jag precis tvärtom, vilket faktiskt borde kunna ses som en bedrift. Alla jag har berättat det för kan inte fatta hur jag klarade att streta emot när krystvärkarna satte igång. Men jag lyckades med det!! : ) Tack vare hjärtljud som sjönk och en BIG utskällning från barnmorskan, tvingades jag skärpa till mig och klämma ut den lille.. Och nu har alltså min lilla baby fyllt 15 år!! Nu ska vi fira med hans favoriträtt (revben) Och ni ska få läsa en dikt jag skrivit till honom.. Håll tillgodo!!

Den största kärleken

Två månader innan jag skulle fylla sjutton
hände något stort
Något som aldrig skulle hänt om jag hade
valt abort
Den 20 september 1992 föddes det vackraste
gossebarn jag någonsin sett
Plötsligt låg han där på magen och jag kunde
inte se mig mätt

Efter 8 timmar med lustgas, tårar och
fruktansvärd smärta
Kom en ny liten människa och la beslag på
hela mitt hjärta
Det finns inga ord som kan beskriva den enorma
känsla som intog varje liten del av min kropp
Den enorma känsla av kärlek som satte mitt
hjärta i galopp

När vi kom hem från BB vaknade en oro och
skräck inom mig
Tänk om jag genom plötslig spädbarnsdöd
skulle mista dig
Dag som natt var jag tvungen att kolla så du
andades
Lyckan över att ha dig hos mig med panik
blandades

Men aldrig att jag yppade ett ord till någon
om detta
Var rädd för att bli förlöjligad om jag skulle
berätta

På min 17-årsdag kom prästen för att namnen
dig ge
Den 29 november döptes du min lilla bebis till
Nils Jacob André

Som ung mor var jag inte riktigt färdig med
kompisar och festande
Din mormor och farmor ställde alltid upp utan
gnäll om att det var påfrestande
En extra eloge till din mormor för att hon orkade
ta hand om dig
Trots att hon själv fick en bebis 4 månader efter
mig

Ofta fick jag dåligt samvete över att jag lämnade
bort dig så mycke
Och säkerligen var jag en dålig mor enligt andras
tycke
Kanske var det verkligen så under dina första år
Men jag gjorde mitt bästa och vill inte tro att din
tillvaro var svår

Du var ju en ständigt glad liten kille med glimten i
ögat och full av bus
Som gav mig så mycket lycka och gjorde en trist
vardag ljus
Bland de allra första orden du lärde dig
Blev jag lyckligast när du sa att du älskade mig
De tre orden sa jag till dig varje dag från första stund
Även om vi ibland kunde bråka som katt och hund

Första åren hade jag kort tålamod när du var trilsk
Tyvärr blev det mycket gap och skrik när jag blev ilsk
Men nånstans på vägen insåg jag att sånt fostrande
inte var rätt
Jag ville få dig att lyda och lyssna utan att behöva
gå upp i falsett

Till slut hittade vi en jämn balans efter att ha gjort en
tvär sväng
Men då blev jag av andra istället uppfattad som
väldigt sträng
Därför frågade jag dig många gånger om du också
kände så
Det blev dina raka och spontana nej jag valde att
förlita mig på

Jag behövde inte längre höja rösten för att få dig
att lyda
När gränsen var nådd kunde du bara genom att
titta på mig tyda
Om du vid nåt tillfälle gjorde mig så besviken att
jag brast ut i gråt
Var du inte rädd för att ge mig en kram och säga
förlåt

Efteråt kunde vi ligga och kramas, gråta och prata ut
om saken
För att sen lägga det bakom oss och på natten slippa
ligga vaken

Bilden av dig som en värsting har för många säkert
varit självklar
Istället blev du en riktig myskille så omtänksam,
ödmjuk och rar
Jag är så otroligt stolt över den människa du har blivit
Och hoppas att vi de tveksamma på näsan har skrivit

Du är det bästa som nånsin hänt mig
Du är mitt allt och JAG ÄLSKAR DIG!!!
 

Kram och bye!!