goreldengode

Några månader efter att jag fötts, tog mamma mig och storebror (1,5 år äldre) och flyttade hem till mormor och morfar. Min pappa var nog inte direkt världens bästa pojkvän, för han hade en förmåga att doppa veken lite här och var i hål som INTE var mammas. Vid ett tillfälle, innan jag ens var påtänkt, gjorde han en granntjej på tjocken. Min mamma flög inte i taket och gav honom foten, utan blev vän med kvinnan och stöttade henne (!!!) tills det slutade i missfall. Ja säger bara OH MY GOOD!!! Tror aldrig att jag skulle kunna vara så stöttande faktiskt.. ; ) Vilken galenskap... Har faktiskt frågat mamma hur hon kunde vara sååå dum (pappa berättade allt detta för oss och en massa annat som man INTE vill veta om sin mamma) och svaret var fräsigt: "Det ska väl DU vara glad för, annars hade ju du inte varit född!!". Då minns jag att jag tänkte att det bästa hade varit att hon hade fotat honom!! Ni förstår att min mamma är en väldigt snäll och hjälpsam människa så länge man "behöver" henne, och jag gjorde ju inte det på samma sätt som min storebror som var en riktig mammagris. Därför kände jag mig alltid utanför, osedd, orättvist behandlad och oälskad. Idag vet jag naturligtvis att hon aldrig menade att vara sån, men då gjorde det så ont att jag många gånger önskade att jag inte fötts. Mitt namn, Görel, var ytterligare ett bevis på hur lite hon gillade mig och jag led igenom hela min uppväxt över det. Mardrömmen var ju när det var upprop i skolan eller när omgivningen gjorde narr av mitt namn, t ex: "Älskar inte dina föräldrar dig?". Pappa berättade en gång, när jag klagade över namnvalet, att det var en kombination av mammas och pappas namn (i kärlekens tecken och en massa sånt bla bla bla : )). Pappa heter GÖRan och mamma ELisabeth. Ja, ni ser säkert hur det hänger ihop.

Trots min känslomässigt kämpiga uppväxt, fanns där trots allt ett ställe som var min fristad. Där existerade kärlek, uppmärksamhet och rättvisa i mängder. Hos mormor och morfar fick jag det jag saknade hemma. Vi bodde ju där ett tag efter att mamma lämnat pappa och stannade tills mamma hittade fast jobb och lägenhet. Även när vi flyttat ifrån mormor och morfar, fick jag och storebror vara där mycket eftersom mamma jobbade i vården och det innebar en massa helger. Jag är verkligen glad att jag fick uppleva mormor och morfar på detta sätt, för dom blev som mamma och pappa till oss. Jag och min storebror har många fler minnen av mormor och morfar än övriga barnbarn. Eftersom pappa bara tog sig tid att träffa oss typ en gång om året, blev morfar den som fick ta rollen som fadersgestalt och det är jag glad och tacksam över idag.

Min morfar var en väldigt barsk och sträng man som jag hade stor respekt för. Men samtidigt fanns det, bakom allt det där, en stor trygghet och värme i hans sätt att vara. Man både såg upp till honom och lydde allt han sa. Mormor var raka motsatsen. Hon skojade alltid, var otroligt snäll och en riktig bullmamma som jämt gick omkring i sitt förkläde. Ni kan tro att hon fick ha tålamod med mig många gånger. Jag var riktigt liten när jag började baka. Först med hennes hjälp och sen även på egen hand. Köket kunde se ut som ett bombnedslag efteråt och kakorna var döbakta. Men min mormor städade minsann upp utan några sura miner och åt snällt av alla misslyckade kakor och berömde min "talang". Eftersom dom bodde ute på landet, fick vi tillgång till en helt fantastisk natur och många var gångerna då jag tjatade till mig en cykeltur ut i skogen. Fikakorgen hade mormor packat med och i nån solig glänta bredde hon ut filten och dukade fram en massa gott. Ja, hon var helt otrolig min mormor!! Alltid så snäll och tälmodig, trots att hon många gånger säkerligen hade en massa annat att göra.. : )

Min mormor dog den 21 augusti 2001. Hon bodde då på hem sen 4 år tillbaka efter att en stroke gjort henne halvsidesförlamad. Jag var i Bulgarien med en kompis den kvällen då hon plötsligt började må dåligt och tillkallade hjälp. Innan personalen ens hade hunnit få tag i sköterskan var hon död. Samma kväll låg jag där nere i min hotellsäng och fick en obehaglig känsla av att något fruktansvärt hade hänt. Jag sa då till min kompis: "Tänk om någon dör när vi är här. Mormor har ju trots allt fått en stroke redan, så tänk om det skulle vara hon." Kompisen blev illa berörd av mina funderingar och bad mig sluta. Jag somnade och tänkte sen inte mer på det. När vi landade på Sturup och sonen berättade att något hänt sa jag direkt: "Mormor är död va?". Och mycket riktigt var det så.. Min mormor som var så älskad och ständigt ompysslad av sina 5 barn och alla barnbarn, hade dött utan någon av oss vid sin sida. Det var det som gjorde allra mest ont!! Om någon förtjänade att dö omgiven av alla sina nära och kära, ja då var det hon!!

Morfar var naturligtvis förkrossad, men hittade tröst i sin religiösa tro. Mormors död förändrade morfar jättemycket. Det var precis som att han ville ta över efter henne och han blev en riktig skojare och borta var den stränga morfar jag växt upp med. Vid denna tid började även demensen visa sina symtom. Detta var ju säkert också en av anledningarna till att han förändrades. Denna förändring har bara varit till det positiva, förutom att han glömmer en massa. Men vi är nog alla i släkten eniga om att morfar skänker så väldigt mycket lycka till oss. Det känns ibland som att mormor lever i honom och det kan vara en stor tröst de gånger som hjärtat värker av sorg och saknad.

Ja nu blev det ett lite annorlunda inlägg med en massa tårar som följd, men jag var bara tvungen att berätta om de personer som betytt mest under min uppväxt!

Älskade er då, älskar er nu och älskar er för alltid, min älskade mormor och morfar!

Vi ses där uppe hos änglarna!!

Kram och bye!!