goreldengode

För två år sen genomgick jag den absolut jobbigaste tiden i hela mitt liv.. Det låter kanske lite dramaqueen-aktigt, men det va nog faktiskt så.. Flicka träffade pojke. Pojke visade sig vara hmmm, hur ska man säga det på ett sätt som inte låter bittert?? Jo men han hade väl lite problem med sig själv om man uttrycker det lindrigt... Jaja... jag vet.. Det är aldrig ens fel att två bråkar.. O ja kan ju erkänna att jag inte alltid är världens lättaste att leva med, men jag gör åtminstone så gott jag kan.. Ni vet.. kompromissar, försöker reda ut problemen, säga förlåt (när det är jag som gjort fel... typ ALDRIG...) och sånt..

Åter till storyn... Jag valde alltså då att stanna med honom trots allt och t o m att flytta ihop.. Levde ju i den där kvinnliga tron om att man ska ta hand om sina män och framförallt försöka ändra dom till varje pris. Det är ju det som är själva tjusningen med dom "svåra" killarna. Och dom svåra killarna har man ju givetvis haft gott om.. Men denna killen var verkligen svår!! Mycket värre än nån annan jag mött och det blev mitt livs utmaning... Utan att gå in på detaljer och för att försöka göra storyn kort, så vill jag bara berätta att vi träffades och "kärlek" uppstod. Killens ex-sambo skulle hämta sina saker, killens snopp stal allt blod från huvudet och killen kunde inte styra snoppen som "ofrivilligt" drog sig in i hennes mus.. Jaja.. Allt går ju att förlåta.. Eller?? Jag gjorde ju det o "förstående" som jag var, förstod jag ju precis varför han gjorde så och stackars lilla han behövde liksom bara lite tid att försöka kontrollera blodtillförseln till penis när det gällde exet. För att trösta mig, kunde minsann alla i hans närhet (inte speciellt många.. mamma, pappa, bror och en kompis...) intyga vilken bitchig, egoistisk, lat och korkad brud exet var.. Hörde faktiskt aldrig något snällt om henne konstigt nog.. Tydligen bara hans snopp som hade goda saker att "komma med" när det gällde henne..

I vilket fall som helst så gick allt åt helvete mellan oss.. Av hans ex fick jag faktiskt höra att han fantiserade om henne när han och jag hade sex (vilket han faktiskt ursäktade med att det inte var varje gång).. Så då kan man kanske egentligen säga att jag har haft en trekant!? Nä jag kan erkänna att det gjorde ont som fan och naturligtvis gick han tillbaka till henne.. Detta förstärkte mina åsikter om henne (som byggde på det jag hört från honom o hans lilla sk "sociala nätverk" och när jag äntligen släppte min ilska och mitt agg emot dom två, ja då kom jag till en massa olika nya insikter.

*Allt som sagts om henne var sant eftersom att hon kunde vara ihop med den störda jäveln...

*Jag kan använda tamponger utan att få skäll för att dom ska göra mig slapp..

*Jag kan laga mat utan att ha nån som gnäller över att jag inte gör som hans mamma..

*Jag kan gråta utan att bli hånad..

*Jag kan älska min son precis så jättemycket som man ska utan att ha en karl som sitter brevid och är avis..







*ALDRIG MER SVÅRA KILLAR!!!!

Senaste året har jag inte funderat så mycket på mitt ex o hon tjejen.. Jag har mest känt att det är bra att dom håller fast vid varann, så han inte hittar nån så snäll som mig som blir alldeles knäckt av hans beteende... Det var mitt eget fel att jag blev så dåligt behandlad... Jag tillät ju det och satte inte stopp direkt..

Fick kontakt med "henne" för ett tag sen. Det var slut mellan dom.. Misstänksamt läste jag hennes mail och tänkte ironiskt "ja.. eller hur..". Ändå slutade det med att vi hördes av på telefon och båda fick chansen att säga sin mening (vilket tog 5,5 timmar). Det visade sig att vi faktiskt är mer lika än jag nånsin kunnat tro.. Allt det där om att tröstas genom att "alla" i hans omgivning kunde intyga vilken bitch man var, hade hon också fått höra.. Hans omgivning var hela tiden väldigt trevliga o snälla mot henne och hon kunde inte tro sina öron när jag berättade hur deras inställning till henne hade varit.. Precis så hade det ju varit för mig också och jag hade aldrig ens kunnat ana att hans föräldrar skulle baktala mig på det sättet!! Alla i hans omgivning hade alltid gett sken av att dom verkligen gillade mig och sa alltid att dom var glada att han träffat mig.. Kan ni fatta!!! O så snackar dom en massa skit när det tar slut!! Kan ju kanske bero på min "Hämnd" (tar det en annan gång), men den var ju faktiskt väldigt lindrig egentligen i proportion till vad han gjort och egentligen förtjänade. Det visade sig iallafall att "Hon" och jag hade likadana erfarenheter med allt annat också när det gällde honom!! Han var en utmaning och ett projekt vi båda var tvungna att lösa.. Ingen av oss lyckades.. Men kontentan med denna lilla berättelsen är att jag aldrig brukar döma människor utan att först få träffa dom o bilda mig en egen uppfattning... Så därför vill jag bara säga:

DÖM ALDRIG, UTAN SKAFFA EN EGEN UPPFATTNING FÖRST!!!

Tack för ordet!!

Om nån vill höra, så skriver jag kanske lite om "Hämnden" nästa gång..

Kram o bye