goreldengode

Tog bussen "tidigt" (7.49 vilket är extremt och ångestladdat tidigt för mig..) till skolan idag. Fick då syn på en rubrik i nån sån gratistidning där det stod något om att kärleksbrev ökar självförtroendet. Kom då att tänka på senast jag fick kärleksbrev och då menar jag såna som är skrivna med papper och penna och som kommer som en överaskning med posten.. Hur många gör det i dagens läge typ? Jag skulle nog tippa på att det blir mest sms nuförtiden.. Och visst blir man glad av kärleksfulla sms, men om jag jämför med kärleksbreven jag brukade få för ca 10 år sen, så föredrar jag faktiskt kärleksbreven.. Dom känns mer äkta på nåt sätt.. Skrivaren har liksom lagt ner lite mer arbete på sin kärleksförklaring (OBS! Behöver inte vara så, bara min känsla..).

I alla dessa brev, som det strömmade in ett par av varje vecka, var även mina tjejkompisar högst delaktiga i. Det blev mycket ylande, åååhh:ande och avundsjuka blickar.. Varje morgon när jag kom till skolan, stod tjejerna där förväntansfullt med tindrande ögon och undrade om jag hade med mig ett nytt brev. Dom var nästan som barn på julafton eller en knarkare som väntar på sin langare.. Förstår att det låter helgalet, men killen skrev ju sååå fina brev!! Tyckte jag åtminstone då (och uppenbarligen tjejerna också).. Idag kan jag faktiskt läsa breven med helt andra ögon och se hur ytlig han var, men då på den tiden var det just breven från min kille på kåken som höll mig flytande.

Ja, han tillhörde ju tyvärr den procent som inte ville leva lagligt (säkert därför tjejerna i skolan imponerades av hans mjuka sida ). Att just jag satt och väntade troget på en kåkfarare borde inte vara så svårt att förstå för er som läst hela min blogg . Allt som är svårt är (förhoppningsvis "var" numera) ju en riktig utmaning. Tänk den som kunde omvända en sån liksom.. Har börjat läsa en ny bok nu som heter: "Varför väljer jag alltid fel partner?". Saknar ju faktiskt kärleken som fan!! Någon att somna och vakna med, någon som får mig att le lyckligt bara av tanken på honom oavsett var jag befinner mig (ja t o m om jag är på gyn och har en äcklig gubbe som rotar i mig). Ja någon som jag kan dela min vardag med och som älskar mig för den jag är..

Författaren av boken tar upp olika personer och deras problematik och jag kan minsann säga att jag är en blandning av dom allihop!! Blir man deprimerad eller?? Snacka om att jag verkligen har problem!! Lyckligtvis träffade jag ju "exet" som fick upp mina ögon och nu jobbar jag verkligen på det! Men ändå liksom!! Jag vet ju redan mycket av det hon skriver, men att bryta detta dåliga omedvetna tankemönster är fan inte lätt.. Mina största problem är ju att jag sällan stöter på dom killar som jag faktiskt skulle vilja stöta på. Jag tror ju inte att jag är tillräckligt fin för dom. Jag har ju faktiskt fött barn och "förstört" min kropp. Brösten har dragit söderut, magen har förstörts med bristningar osv.. Samtidigt vet jag om att mitt inre är väldigt bra (jo jag vet, skrytigt... ) och att killarna faktiskt får ta mig som jag är eller låta bli!

Ett annat problem jag har är ju då att jag blir mer intresserad av killar som inte visar mig nåt större intresse. Ett exempel på det är "tysken". Jag var säker på att mina känslor inte var rätt, men när jag dumpade honom och han inte rörde en fena för att få mig tillbaka (det minsta man kan begära var väl att han skulle sitta där olyckligt kär och gråta i flera veckor), ja då gick ju jag så klart igång direkt. Då helt plötsligt blev intresset för honom väldigt stort. Innerst inne visste jag dock och sa det till mig själv många gånger, att jag bara lurade mig själv. På grund av problemen med min mamma under uppväxten (brist på kärlek, trygghet och uppmärksamhet) triggas jag igång av olika såna situationer.

Idag vet jag att mamma inte menade att göra mig illa. Liksom jag, vill hon känna sig behövd av människor och de som verkligen behöver henne, får all hennes uppmärksamhet och omtanke. Jag var ett "starkt" och självständigt barn som klarade mig själv (fick väl lära mig att göra det antar jag) och automatiskt blev jag inte lika viktig i mammas ögon. Jag är likadan själv.. De kompisar som har en massa problem med allt och typ ALDRIG lär sig av sina misstag, utan bara behöver mitt stöd för att bli bekräftade, ja det är dom kompisarna jag har lagt ner mest tid och energi på. Dom andra som faktiskt är mer välmående och riktiga vänner, ja dom har jag tyvärr försummat. Dom har ju inte behövt mig på samma sätt.. Hmm.. Jaja.. Det är aldrig försent att ändra sig!!

Nu har jag varit lite djup ett tag och ska därför göra ett "ytligt" tillkännagivande!! Jag har slutat med taekwondon!! Jo jag vet att det är dåligt och slappt av mig, men jag har redan missat en del och kommer att missa ännu mer den närmsta tiden. Idag somnade jag på soffan och vaknade inte förrän klockan var alldeles för mycket. Sen jobbar jag ju ibland, reser hem till familjen, har tentor mm och då finns det liksom ingen anledning att kasta pengar på något jag missar hela tiden.. Lovar att göra ett försök igen till våren. Jag hoppas innerligt att tillvaron har stabiliserats då..

Nu är klockan mucho (om man nu inte jobbar natt förstås, för isåfall är den nästan ingenting..), och jag ska kolla på ett inspelat avsnitt av House.. Diggar honom!! Han är verkligen helt knäpp!!

Skriver snart igen!

Kram och bye!!