goreldengode

Jo jag tänkte ju då berätta om min lilla resa norrut till den tyska vagabonden. Ja vagabond var ju vad han kallade sig själv (och redan där borde jag kanske ha anat ugglor i mossen... I min kurslitteratur på socionomprogrammet stod det faktiskt att vagabondism är ett socialt problem.. Utmaning, utmaning, utmaning... Ja, ni förstår..) Om man slår upp ordet i ett lexikon (vilket jag gjorde i samma ögonblick som han tilltalade sig som det, eftersom jag var tvungen att kollat exakt hur stor utmaningen skulle bli..) står det följande:

"Person som valt att leva kringvandrande, utan fast bostad eller arbete, vanligtvis med framhävande av frihet och obundenhet..."

Tja... Efter att ha läst dom raderna bestämde jag mig... Han skulle jag ha!!!! Lyckades jag tämja honom var jag bäst!!! (För dom som inte kan läsa ironin mellan raderna vill jag bara meddela att jag nu och väldigt ofta är ironisk... INTE bitter... )

Oki... Back to the story.. Vi hade bara träffats två gånger, när han bjöd upp mig till Norge. Han var för tillfället på ett jobb i en liten "håla" som heter Bardufoss. Detta var i slutet av januari i år. Flygbiljetten skulle han pröjsa och hemresan skulle vi göra i hans Dodge Van genom hela Sverige!!! Kontrollbehov som jag har, så satte jag mig och kollade vilka flyg som skulle passa bäst i tid (och naturligtvis även i pris eftersom jag faktiskt är snål även med andras pengar..). Meddelade sen detta till "Tysken" som skulle be sin arbetsgivare att fixa allt. Men naturligtvis så slutade det som det ofta slutar när karlar ska göra nåt.. Arbetsgivaren bokade en senare rutt, vilket skulle innebära att jag fick vänta 5 timmar i Oslo.. (Just därför jag själv kollade tider och så för att undvika sånt) Men "Oh my god"!!!! Vad är det för fel på vissa (karlar) liksom? Beklagade mig lite för "Tysken" eftersom jag verkligen HATAR att vänta, men ville samtidigt inte verka otacksam och försökte tänka positivt.. Typ att jag kunde använda tiden åt att plugga.. (Inombords svor kontrollfreaks-Görel och förbannade alla osmarta karlar.. Om jag hade fått bestämma så hade allt blivit mycket bättre ).

Nåja.. Jag svalde ilskan och flög upp till Oslo.. De 5 timmarna hade nästan gått när avgångshallen var tvungen att utrymmas!!! Kan ni ens fatta? Tusentals människor som fick gå ut och vänta tills nån terrormisstänkts bagage hade kollats igenom och sen skulle ju alla igenom säkerhetskontrollen igen.. Det tog tid!!! Och jag var livrädd för att flyget skulle ställas in.. Och mycket riktigt så blev det inställt (pga snöstorm fick jag veta senare)... För att göra en lång historia kort, så efter många turer fram och tillbaka fick vi sova på ett hotell uppe på Holmenkollen precis brevid backhoppningsrampen. Fantastisk utsikt, men jag var på ett jäkla humör och trött så jag höll på att börja lipa (och ciggen kostade 100 kr asken..).

Det är ett argument som inte direkt biter på min son kan jag tala om.. Eftersom jag själv är "gammal" fd rökare, så vet han nog att det inte ens är lönt att försöka slå i mig att han röker för att det är gott. Egentligen är det kanske mitt fel eftersom han har haft en mamma som rökt under hela hans uppväxt. Kanske borde jag ha förstått när jag såg hur varenda en av hans kompisar försökte verka coola med en cigg i näven.. Men på nåt sätt trodde jag att han inte skulle påverkas av att jag var svag för cigaretterna och absolut INTE att han skulle falla för kompistrycket. Jag var helt säker på att jag uppfostrat honom till att bli mycket starkare än så och dessutom starkare och bättre än mig. Genom en massa kärlek, bekräftelse, komplimanger och beröm, trodde jag att jag skulle "skapa" ett barn med ett väldigt bra självförtroende. Nånstans måste min plan ha gått helt åt fanders och jag har verkligen rannsakat mig själv och andra faktorer såsom mitt rökande, mina kraschade förhållanden och bristen på sunda manliga förebilder. Visst finns det en pappa, men inte en sån pappa som är som en pappa bör vara. Pappan är väl mer som en "lekkompis" som lirar dator med honom och inte riktigt vågar visa kärlek och närhet. Men nu är det som det är och att försöka hitta nån syndabock löser inga problem. Jag vet bara inte hur jag ska bära mig åt för att nå fram till honom så att han slutar innan det har hunnit bli ett långt och invant missbruk. Numera röker han bara när han blir bjuden eller har fått månadspengen och en månadspeng på 300 kr räcker inte länge om man röker... Nån som har några tips jag kan använda på honom?

Ja själv har jag ju då slutat med sånt ofog.. Fimpade för gott (?) den 29 maj i år. Tog hjälp av en bok som heter "Äntligen icke-rökare" och det var många som undrade om jag verkligen trodde att jag skulle kunna sluta med hjälp av en bok.. Och då sa jag att jag visste att den var bra eftersom att jag läst den en gång innan och slutat.. Hmmmm... Lite motsägelsefullt!! Då kan den ju inte ha varit så bra kanske... Första gången jag läste den var 2004 i augusti och jag slutade utan några större problem. Det var ju inte direkt som den gamla reklamen för Nicorett, där det kom stora cigaretter och anföll en överallt. Jag behövde heller aldrig "försvara" mig med plåster stora som kuddar, tuggummin eller inhalatorer.. Jag slapp dessutom att använda min Astma-medicin lika ofta som innan.. Så egentligen fick jag bara en massa positiva effekter. Men sen träffade jag ju "Honom"!! Ja ni vet ju säkert vem jag menar.. Jag var verkligen tvungen till slut!! Om jag inte hade stuckit iväg och köpt cigg istället för att lyssna på hans omogna tugg, hade risken varit stor att jag tänt eld på honom istället för ciggen!! (Om Han skulle läsa detta nu så vet jag precis vad han skulle säga. "Ja det var ju precis vad jag visste!! Hon är ett riktigt psyko och hon skulle verkligen kunna göra en sån sak!!" Och allt detta skulle han säga med riktig drama-queen-röst!!) Tydligen sa jag vid något tillfälle på fyllan att jag ville döda honom.. (Får lätt minnesluckor när jag dricker.. Och det jag inte minns har aldrig hänt..) Visserligen inte med någon psyko-röst, utan mer ledset, desperat och uppgivet. Kanske för att få någon form av reaktion av honom på att han verkligen kunde förstå hur illa han gjort mig. Å gud vad jag ångrar det!! Att ens önska någon annan död, är totalt förbjudet!! Och vet ni!?! Då minsann var jag storsint och bad om ursäkt om och om igen!! Ihop med mina bästa kompisar just då, cigaretterna, hände aldrig såna saker. Så när det tog hus i helvete, ja då var det jag som stack iväg och köpte cigg. Sen när vi blev vänner igen, var jag ju tvungen att sluta och därför måste jag ha rekord i att sluta röka!! Åtminstone år 2005... Och tilläggas bör att jag ALDRIG skulle kunna döda varken honom eller någon annan. Jag är alldeles för vek och tål inte ens att se personer, som verkligen förtjänar det, få stryk. Så den enda gången jag kan vara lite psyko, det är i mina tankar när någon gjort mig riktigt illa (mest som tröst och som en del av bearbetningen). Och eftersom ingen kan se mina tankar + att det jag inte minns aldrig har hänt, så är jag alltså INTE psyko..

Är det inte konstigt!? Nu har "Han" minsann nämnts även i detta inlägget!! Men som jag sagt innan, han är en viktig pusselbit och en av milstolparna i min själsliga resa. Och det är en resa som faktiskt går framåt för det mesta. Ett tydligt framsteg, som ändå inte var helt perfekt, var snubben jag träffade i julas.. En riktigt spännande kille från Tyskland, som arbetade lite här och lite där (oftast i Norge) och som tidvis bodde hos nåt gammalt knull(i dubbel bemärkelse eftersom hon var 60). Detta lite fria levnadssätt väckte mitt intresse ganska snabbt. Eftersom han jobbade i Norge kunde vi inte träffas speciellt mycket och gissa vem som var lycklig när han bjöd upp mig till norra Norge under en dryg vecka?

Kom på en sak som jag faktiskt inte riktigt tänkt på, eftersom det är så självklart för mig hur jag känner inför allt det där gamla med exet. Ni kan ju faktiskt bara läsa det jag skriver och i era ögon kan jag ju faktiskt verka en aning eller rent utav jävligt bitter på exet. Jag förstår om det kan verka som att jag inte kommit över alla känslorna för honom, men sanningen är faktiskt att jag har det och att jag dessutom är honom grymt tacksam idag. Förstår att det låter helskumt, men "äventyret" med honom var en viktig milstolpe under min själsliga resa och det hjälpte mig faktiskt att få upp ögonen för hur snett ute jag var i val av killar. Det var ju, som jag tidigare påtalat, ingen direkt slump att jag träffade någon som honom. Man söker sig till det man är mest trygg i.. Jo jag vet att det låter helgalet, för vem är trygg med en sån respektive? Men det jag menar är att man söker sig till det man är van vid hemifrån sen barnsben, eftersom allt annat är lite främmande.. Ta till exempel en kvinna som växt upp med en pappa som proppade till mamma var och varannan dag. Hon väljer ju i de flesta fall en karl som gör likadant som pappa. Och sonen som växte upp i samma hem letar upp en tjej han kan proppa till. (Bör tilläggas att det inte alltid blir så... Bara så ingen tar illa upp..) Nu låter det nog som att jag växt upp i ett hem där pappa behandlade mamma som skit, men riktigt så enkelt var det inte. Det var nog mer att alla såg mig som ett starkt och självständigt barn som inte behövde visas vare sig uppmärksamhet eller kärlek. Därför blev hela min tillvaro en kamp för att få detta av min familj, vänner, lärare eller killar. Kampen övergick till ett livsmönster och att få någon att älska mig, var alltid en stor utmaning. Speciellt när jag letade upp dom som var riktigt svåra. Låter det virrigt? Säger som en del av mina ex: "Skippa psyksnacket!!"


Om vi ska återvända till mitt ex, så är det enda som kan kännas lite sorgligt med honom, att han förmodligen hatar mig och det är ingen känsla som är bekväm för mig. Det där handlar inte det minsta om att det är av just honom jag är avskydd, utan jag mår helt enkelt bara dåligt av att vara illa omtyckt (är ju faktiskt en riktigt snäll och empatisk toppenpingla som alla borde gilla). Detta är en av de stora utmaningarna på min själsliga resa och jag vet att jag måste sluta bry mig om vad "de oviktiga" människorna i mitt liv tycker och istället lägga min energi på de som förtjänar det. Har ett fåtal (närmare bestämt tre) riktigt bra vänner. Såna som man kan anförtro allt. Såna som vet allt om mig och som aldrig skulle vända det mot mig. Såna vänner som alla borde ha åtminstone en av. Ni kan ju bara gissa vilka sår i öronen dom har emellanåt.. Det är ett under att ingen av dom fick spel på mig under året med exet!! Tänk er själva! Samma tugg var eller varannan dag. En gång tror jag faktiskt att vi (jag och exet) lyckades hålla sams i två hela veckor på raken!! Det var rekord!! Annars brukade vi bara klara kanske 2-3 dagar. Men just då hade jag bestämt mig för att testa en ny taktik. Den bestod av att nonchalera allt dumt exet sa och bara skratta bort det. Och det fungerade faktiskt bra för honom, medans jag bara samlade allt inom mig tills det till slut rann över efter två veckor. Gissa om det blev en urladdning som hette duga!! Försök föreställa er en tecknad serie där den ena är alldeles röd i ansiktet och skäller så att den andres hår ligger slickat bakåt. Typ så . En liten parantes är att jag flyttade några veckor senare...

Nu är klockan mycket och det är dags för mig att krypa under täcket. Ville bara förtydliga vissa saker först och ja... nu vet ni att jag inte är bitter.. Jo förresten lite bitter är jag.. Men bara över alla kilo som satt sig sen jag slutade röka för tre månader sen.. Jäkla skit!!! Men med nyttig mat (GI), promenader och taekwondo ska jag förhoppningsvis snart vara i form igen.. Tyvärr så har sonen lagt sig till med mina dåliga ovanor.. Min "lilla" baby har börjat röka!!! Egentligen borde jag ge honom utegångsförbud tills han blir myndig!!

På återseende!!!

Kram och bye...

Oki... Dags att berätta om hämnden på exet.. Låter nog mer dramatiskt än vad det faktiskt var. Men jag lovade ju trots allt att berätta. Eller lovade gjorde jag nog inte direkt..

Jo, det där exet hade ju faktiskt sina ljusa stunder också, då han köpte dyra saker till mig. Detta hände vid 3 tillfällen tror jag. Första gången var i samband med den där ex-sambo-hämta-saker-blodtillförsel-till-snoppen-incidenten. Det var väl ett sätt att köpa sig min förlåtelse och jag dömer verkligen inte honom. Vågar lova att det finns många människor som tror att allt går att fixa till med pengar. Så när det gäller det, var han inte värre än många andra. Jag är ju mer typen som skulle uppskatta ett djupt och långt samtal med ilska, tårar och lite skrik.. Brukar faktiskt inte skrika på min partner. Hände nog bara en gång med exet (trots att jag med facit i hand borde skrikit ilsket nästan varje dag...). I vilket fall som helst kom han hem till mig ett par dar efter "förlåtandet" med en alldeles ny cykel och den var verkligen såååå fin. Men hur kul tror ni det var att cykla omkring på nån jäkla otrohets-förlåt-mig-gåva?? Eftersom jag saknade bil, kom den ändå väl till pass och efter ett tag lärde jag mig faktiskt att tycka om den. Titta på bilden så förstår ni varför!!! Visst är den fiiin!!?? OCH Cooool!!!





Idag är den en av mina favoriter på "pryl-listan". Kan tilläggas att jag ibland faktiskt pratar med favoriterna på min "pryllista".. Som t ex mina röda adidas-skor och min digitalkamera. Jag ser det som ett bra tecken på att jag verkligen uppskattar mina saker och att jag inte är bortskämd, medans andra säkert ser det mer som ett schizofreni-tecken.. Men vem bryr sig!? Inte jag!!

Oki.. Jag ska väl fortsätta min berättelse och försöka komma till saken. Ska först bara berätta att den tredje dyra saken jag fick, var en röd fin jacka i 30-årspresent. Den kostade hela 1800 kronor minsann. Jag verkligen äääääääälskar rött, så naturligtvis blev jag jätteglad!! Tror däremot aldrig att jag pratade med jackan faktiskt.. Bara nån lite lätt smekning i förbifarten då och då.. Tror faktiskt att detta mest berodde att jackan egentligen var en förlåt-att-jag-drog-till-exet-och-gökade-igen-gåva.. Men jag hade ju vant mig vid att dela med mig av hans kön vid detta laget, så därför klarade jag faktiskt att glädja mig åt jackan..





Men det som "Hämnden" egentligen handlade om, var det mc-ställ han köpte till mig för att jag skulle åka säkert på hans mc. Tilläggas kan ju att jag vänligt men bestämt avböjde vid flertalet tillfällen. Något som han vägrade lyssna på. Helt ärligt så tror jag mer att det handlade om att han ville att vi skulle matcha varann på hans nyköpta hoj, för ställen var precis likadana. Så det slutade med att jag "fick" ett mc-ställ á 3500 kr (cirka..minns dåligt). Det var ett fint ställ och visst kändes det extra fint att susa fram i likadana ställ och i ett som faktiskt var mitt och inte nåt jag fått ärva av hans ex-sambo. (Det visste jag naturligtvis inte direkt eftersom han ljög och sa att han köpt det billigt av en jobbkompis.. Det gamla alltså.. Förstår om det är lite svårt att hänga med i svängarna..)

Dagen kom då det var dags för mig att lämna det sjunkande skeppet.. Jag hoppades ju naturligtvis på att han skulle stoppa mig och böna och be om att vi skulle kämpa med hjälp av en terapeut. Men ack nej.. Internet vimlar av tjejer, så varför rädda det man har? Vid flytten av mitt bohag ut ur hans hus, visade det sig att mc-stället inte räknades in i mitt bohag. Och jag orkar inte ens gå in på detaljer, så för att göra en lååång historia kort, så bråkades det mycket om det där stället. När han var ilsk slängde han det efter mig och vice versa. Det slutade iallafall med att han slutade vara ilsk och kastade det därför inte efter mig fler gånger och det stannade därmed i hans hus ett bra tag. Om jag ville ha det, fick jag snällt punga ut med 2400 kronor (vilket egentligen var ett ganska bra pris om man bortsåg ifrån att stället VAR MITT!!!!!).. Gjorde förresten en MYCKET barnslig sak innan jag slängde det på honom sista gången... Jag skrev mitt namn med spritpenna på jackans foder!! Med stora bokstäver!!! Ni vet så man gör i barns kläder, fast med bokstäver som är 20 gånger så stora!! OH MY GOD liksom!!! Hur moget är det på en skala, typ?? Kändes som en bra idé just då och jag ville ju faktiskt bara försäkra mig om att han inte skulle kunna ge det till nästa tjej..

Tyvärr har jag den tråkiga sidan i mig som heter: HÄMND.. Den sidan kommer bara fram när någon gör mig riktigt illa och vanligtvis stannar fenomenet i mina tankar. Om jag ens skulle berätta hälften av alla mina hämndtankar genom åren, skulle dom där schizofen-tecken-tankarna hos andra blomma ut helt. Så därför håller jag dom för mig själv.. Men kontentan av alla såna tankar är egentligen att jag vill att den som gjort mig illa ska få känna samma smärta som denne orsakat mig, eller helst ännu värre egentligen. Så när det gällde exet då, så försökte jag tänka ut vilket som var hans svaga punkt och kom fram till: PENGAR. Om jag var riktigt smart, kunde jag nu slå två flugor i en smäll. Jag kunde få tillbaka MITT ställ och samtidigt få min lilla hämnd. Att lura till sig en sak och sen skita i att betala, kan kanske låta som en enkel sak. Men nu har ju jag då några handikapp som försvårar en sådan operation. Jag tror på karma och jag hatar att ljuga!! Därför var jag liksom tvungen att skriva ihop ett mail som skulle sändas när jag väl hade stället i säkert förvar.. (Drama-queen!!) I mailet skrev jag ner allt som jag tvingats hålla inom mig under vår tid tillsammans och avslutade med att, eftersom jag fått ta så mycket skit, ansåg jag mig ha rätt till MITT ställ utan någon betalning. (Kan tilläggas att jag skrev på det där mailet i flera veckor.. I början höll det en väldigt låg nivå, med sånt där jag-är-så-sårad-barnsligt-snack.. Typ: "Jag har aldrig njutit av din snopp", "Du var minsann inte den enda som fantiserade om andra" och annat sån skit.. Men jag redigerade det många gånger och till slut var jag ganska nöjd med upplägget.)

Inom mig var det helt kaotiskt och när han väl lämnat över stället och jag hade gömt det i den nedersta lådan på vinden (ifall han skulle tränga sig in i lägenheten och bakbinda mig och ta det..), mådde jag faktiskt riktigt dåligt över mig själv. Fick snabbt veta att lurendrejeriet OCH mailet verkligen tog hårt.. Så jag hade verkligen lyckats med mitt uppsåt. Ändå ångrade jag mig som fan och kände mig som en riktigt hemsk människa. En dag kommer det förmodligen att slå tillbaka mot mig och då är jag beredd och tar mitt straff.

Idag är stället sålt. Fick 2500 kr för det och för pengarna köpte jag 1 par Levis-jeans och en massa toppar. (Spritpennenamnet gick faktiskt enkelt att ta bort med T-röd...)

Är jag lyckligare för att jag fick hämnas och för att jag fick en massa nya kläder i slutändan???

SVAR: JA!!!!


Skoja bara!!! Absolut INTE!!! Skulle önska att jag kunde få det ogjort. Så kunde åtminstone jag haft rent mjöl i påsen och lämnat "det sjunkande skeppet" med huvudet högt. Istället la jag mig på hans låga nivå och blev precis lika barnslig och tjurig som honom. Till mitt försvar kan jag säga att jag hade tagit en paus i "min själsliga resa" under tiden med honom.. Har påbörjat "resan" igen och känner att den för mig åt rätt håll.. Det är en lång resa jag har gjort och det är en ännu längre resa jag har kvar..

Nu måste jag sova! Berättar mer en annan dag!!

Kram och bye!!

För två år sen genomgick jag den absolut jobbigaste tiden i hela mitt liv.. Det låter kanske lite dramaqueen-aktigt, men det va nog faktiskt så.. Flicka träffade pojke. Pojke visade sig vara hmmm, hur ska man säga det på ett sätt som inte låter bittert?? Jo men han hade väl lite problem med sig själv om man uttrycker det lindrigt... Jaja... jag vet.. Det är aldrig ens fel att två bråkar.. O ja kan ju erkänna att jag inte alltid är världens lättaste att leva med, men jag gör åtminstone så gott jag kan.. Ni vet.. kompromissar, försöker reda ut problemen, säga förlåt (när det är jag som gjort fel... typ ALDRIG...) och sånt..

Åter till storyn... Jag valde alltså då att stanna med honom trots allt och t o m att flytta ihop.. Levde ju i den där kvinnliga tron om att man ska ta hand om sina män och framförallt försöka ändra dom till varje pris. Det är ju det som är själva tjusningen med dom "svåra" killarna. Och dom svåra killarna har man ju givetvis haft gott om.. Men denna killen var verkligen svår!! Mycket värre än nån annan jag mött och det blev mitt livs utmaning... Utan att gå in på detaljer och för att försöka göra storyn kort, så vill jag bara berätta att vi träffades och "kärlek" uppstod. Killens ex-sambo skulle hämta sina saker, killens snopp stal allt blod från huvudet och killen kunde inte styra snoppen som "ofrivilligt" drog sig in i hennes mus.. Jaja.. Allt går ju att förlåta.. Eller?? Jag gjorde ju det o "förstående" som jag var, förstod jag ju precis varför han gjorde så och stackars lilla han behövde liksom bara lite tid att försöka kontrollera blodtillförseln till penis när det gällde exet. För att trösta mig, kunde minsann alla i hans närhet (inte speciellt många.. mamma, pappa, bror och en kompis...) intyga vilken bitchig, egoistisk, lat och korkad brud exet var.. Hörde faktiskt aldrig något snällt om henne konstigt nog.. Tydligen bara hans snopp som hade goda saker att "komma med" när det gällde henne..

I vilket fall som helst så gick allt åt helvete mellan oss.. Av hans ex fick jag faktiskt höra att han fantiserade om henne när han och jag hade sex (vilket han faktiskt ursäktade med att det inte var varje gång).. Så då kan man kanske egentligen säga att jag har haft en trekant!? Nä jag kan erkänna att det gjorde ont som fan och naturligtvis gick han tillbaka till henne.. Detta förstärkte mina åsikter om henne (som byggde på det jag hört från honom o hans lilla sk "sociala nätverk" och när jag äntligen släppte min ilska och mitt agg emot dom två, ja då kom jag till en massa olika nya insikter.

*Allt som sagts om henne var sant eftersom att hon kunde vara ihop med den störda jäveln...

*Jag kan använda tamponger utan att få skäll för att dom ska göra mig slapp..

*Jag kan laga mat utan att ha nån som gnäller över att jag inte gör som hans mamma..

*Jag kan gråta utan att bli hånad..

*Jag kan älska min son precis så jättemycket som man ska utan att ha en karl som sitter brevid och är avis..







*ALDRIG MER SVÅRA KILLAR!!!!

Senaste året har jag inte funderat så mycket på mitt ex o hon tjejen.. Jag har mest känt att det är bra att dom håller fast vid varann, så han inte hittar nån så snäll som mig som blir alldeles knäckt av hans beteende... Det var mitt eget fel att jag blev så dåligt behandlad... Jag tillät ju det och satte inte stopp direkt..

Fick kontakt med "henne" för ett tag sen. Det var slut mellan dom.. Misstänksamt läste jag hennes mail och tänkte ironiskt "ja.. eller hur..". Ändå slutade det med att vi hördes av på telefon och båda fick chansen att säga sin mening (vilket tog 5,5 timmar). Det visade sig att vi faktiskt är mer lika än jag nånsin kunnat tro.. Allt det där om att tröstas genom att "alla" i hans omgivning kunde intyga vilken bitch man var, hade hon också fått höra.. Hans omgivning var hela tiden väldigt trevliga o snälla mot henne och hon kunde inte tro sina öron när jag berättade hur deras inställning till henne hade varit.. Precis så hade det ju varit för mig också och jag hade aldrig ens kunnat ana att hans föräldrar skulle baktala mig på det sättet!! Alla i hans omgivning hade alltid gett sken av att dom verkligen gillade mig och sa alltid att dom var glada att han träffat mig.. Kan ni fatta!!! O så snackar dom en massa skit när det tar slut!! Kan ju kanske bero på min "Hämnd" (tar det en annan gång), men den var ju faktiskt väldigt lindrig egentligen i proportion till vad han gjort och egentligen förtjänade. Det visade sig iallafall att "Hon" och jag hade likadana erfarenheter med allt annat också när det gällde honom!! Han var en utmaning och ett projekt vi båda var tvungna att lösa.. Ingen av oss lyckades.. Men kontentan med denna lilla berättelsen är att jag aldrig brukar döma människor utan att först få träffa dom o bilda mig en egen uppfattning... Så därför vill jag bara säga:

DÖM ALDRIG, UTAN SKAFFA EN EGEN UPPFATTNING FÖRST!!!

Tack för ordet!!

Om nån vill höra, så skriver jag kanske lite om "Hämnden" nästa gång..

Kram o bye