goreldengode

Idag har jag minsann varit uppe sen 8.30!! Har ju tenta imorgon och måste plugga tills det mesta sitter. Började igår (jo jag vet, det är ju helt korkat att börja 2 dagar innan, men sån är tyvärr jag...) och framåt eftermiddan när internetet började krångla, ja då fick jag värsta brytet. Huvudet var helt fullmatat med EU, regeringen, riksdagen, implementering, motioner (inte sån där fysisk ansträngning ), demokrati och en massa annat politiskt dravvel.. Jag riktigt kände hur paniken och tårarna steg.. Därför kan jag bara säga jag är helkorkad som alltid väljer att plugga i sista sekunden. Har inbillat mig att jag jobbar bättre under press, men paniken och tårarna borde vara bevis nog för att det inte är så..

Ringde "lilla vännen" i Norrland vid 18-tiden och beklagade mig. Han föreslog att jag skulle gråta ut, så skulle det kännas bättre sen. Funderade en stund på saken och insåg att han nog hade rätt, så jag sa bara lite kort att: "Du, jag ringer dig om fem minuter". Tror inte ens att han anade vad som var i görningen.. Men jag drog täcket över huvudet, grät som ett litet barn (sånt där uppgivet och det-är-mest-synd-om-mig-i-hela-världen-gråt) och ringde "lilla vännen" igen. Sen satt vi och jobbade med politik-skitet tills klockan var natt!! Stackaren satt och letade på nätet som en galning efter alla termer och begrepp som jag inte hittade eller kom åt pga dålig internetanslutning.

Nu idag är jag (än så länge) mycket lugnare i sinnet och ska bara läsa igenom allt material jag samlat ihop. "Hittade" bilder (när mitt omedvetna kom på roligare saker att göra) från förra veckan och insåg att jag glömt berätta att min lillasyster (14år) och brorsdotter (3,5 år) var här i 2 dar förra veckan (tisdag-torsdag)! Det var som balsam för min själ och min lycka visste inga gränser. Brorsdottern kan man aldrig få nog av och hon vet minsann sitt värde. När lillasyster hade målat hennes naglar, fick jag och lillasyster sitta och blåsa naglarna torra åt henne. En riktig liten prinsessa!!

Har varit ute på en lång promenad nu i eftermiddag och andats lite frisk luft för förebygga ett nytt bryt. Ska "bara" kolla på Glamour nu och sen laga mat, innan det är dags att sätta in det tunga artilleriet på pluggfronten..

Ha en skön kväll allihopa!!

Och snälla ni... Håll tummarna för mig imorgon vid 10-tiden!!

Kram och bye

Igår hamnade alla tankar på det jobbiga i skymundan.. En killkompis till mig (OBS! Vi är bara kompisar!) som ska följa med mig och sonen till USA var här. Han kom en timme efter att jag gått upp, vid 12-tiden. Jo jag sov ju då till 11 igår (det är det fina med att ha en tonåring, för han sover ju lika länge eller t o m längre), men till mitt försvar måste jag få säga att jag faktiskt vaknade vid 8 egentligen. Kände mig ganska pigg, men tänkte att klockan var väldigt lite och skulle därför bara dra mig en liten stund. Öppnade ögonen igen när klockan var 11, så det blev lite mer än en stund.

Iallafall.. När min manliga vän kom, körde vi först iväg och handlade på Willys. Planen var ju att käka kräftor på kvällen eftersom sonen älskar det och då behövde vi ju lite läsk, majonäs, rostebröd mm. Hela eftermiddagen satt vi vid datorn och kollade hotell och bestämde resrutten. Den kommer att se ut på följande sätt (om allt flyter på):

*Los Angeles i 4 dagar

*Palm Springs i 2 dagar

*San Diego i 4 dagar (inkl utflykt till Tijuana, Mexiko)

*Phoenix i 2 dagar

*Grand Canyon i 1 dag (helikoptertur i 55 minuter!! WIIIEEE!!!)

*Las Vegas i 4 dagar (sonen och kompisen fantiserar om alla strippklubbar de ska gå på. Jag har lurat i dom att Chippendales är den absolut populäraste strippshowen bland killarna "over there"..)

*Carson City i 1 dag

*San Francisco i 4 dagar (kommer dit lagom till firandet av deras nationaldag vilket borde bli fett!!)

*Los Angeles i 1 dag innan hemfärd..

....hur ska man då kunna låta andra älska en??

Det där har jag nog hört minst hundra gånger i mitt liv och visst har det låtit jättebra och som en smart grej.. Naturligtvis är det ju så. Det fattar väl vem som helst som har lite förnuft!? Men att det skulle vara av den anledningen som jag fortfarande inte klarar av att ha en nära relation, ja det var tills för några veckor sen en helt befängd tanke. Jag växte ju och blev mycket starkare när jag lämnade "Exet" och trodde faktiskt att jag kommit så långt nu som till att älska mig själv. Jag trodde också att jag var redo att bli älskad.. Men ack nej!! Tji fick jag, för aldrig ska väl något vara så enkelt?

Min stackars "vän" från Norrland (han den korte killen), tvingades tyvärr bli varse om detta och än en gång tvingades jag såra en väldigt fin människa. Upprinnelsen till allt detta var det faktum att jag "äntligen" efter så många år verkligen insåg att jag är ett alkoholistbarn. Självklart har jag läst om detta fenomen tidigare och hur barn påverkas. Men att verkligen erkänna för sig själv att någon man älskar utsatt en för något sånt här och påverkat hela ens vuxna beteende med sitt missbruk, det känns för jävligt. Det var verkligen som en box i ansiktet och tårarna har runnit mycket sen dess..

Hur kunde jag missa en sån självklar sak liksom!? Jag som trodde att jag var sååå open minded.. Men nu inser jag att jag alltid flytt ifrån allt det där. Jag flyttade ju hemifrån när jag var 16, fick barn, levde på socialen, festade, skaffade mig utbildning, började jobba och gick från förhållande till förhållande. Jag var i princip aldrig singel nån längre tid.

Stor tid av dygnet tillbringades i telefon. 6 timmar varje dag var inte direkt nåt konstigt.. Allt för att fly verkligheten och för att få känna mig betydelsefull. Dom i luren behövde ju mig. Att där sen fanns och fortfarande finns en älskad son som också behövde och behöver min uppmärksamhet, ja den insikten flydde jag också. Han fick dela uppmärksamheten med personerna i telefonen.

Nu var det visserligen inte riktigt så mycket telefonprat när han var mindre. Då väntade jag oftast tills han lagt sig innan dom flera-timmar-långa-samtalen avverkades. Men på senare år har telenätet varit upptaget från eftermiddag till sen kväll eller natt (ja t o m tidig morgon ibland) nästan varje dag. Sonen satt ju ändå alltid vid datorn eller hängde med kompisar, tänkte ju jag. Plus att han säkert inte ville umgås med mig ändå.

Ja det finns många sätt att döva sitt dåliga samvete och skam på och jag valde det enda sätt jag kände till: Att fly!! Men nu kan jag inte fly längre.. Nu börjar allt klarna och jag måste ta itu med detta.

Jaha och nu undrar kanske många hur man klarar av det dagliga livet om man pratar i telefon ca 6 timmar om dan? Svaret är enkelt!!

*Ha två trådlösa ifall den ena skulle ladda ur..

*Lägg bajsdämpare när du måste sköta magen (Funkar alltid.. Men ibland är man hård i magen och då finns risken att man blir upptäckt när man pratar och kryster samtidigt.. I KNOW!!! hehehe

*Tvätta inte håret när du duschar..

*Spola vatten när du kissar och säg att du bara tvättar händerna

*Va beredd på nacksmärtor när du sätter luren mellan kind och axel för att kunna baka, diska eller hänga upp tvätt

*Ställ en fråga till din telefonkompis som denne brinner för och kan redogöra för hur länge som helst, så kan du suga din karl samtidigt. Glöm bara inte att humma emellanåt.

Ja det är av egen erfarenhet som jag delger dessa små råd om ni vill missbruka långa telefonsamtal.. Själv ska jag försöka minska på pratandet och har berättat för alla mina vänner vad som gäller.. Håll tummarna!!

Nu ska jag vara lite social med sonen och "vännen i fjärran"... Ha en fin lördagskväll allihopa!!

Kram och bye!!

Föreställ er att ni får bjuda 10 kända människor på fest...
Vilka o varför skulle du då bjuda in...

Dessa skulle jag välja:

1. Anna Book!! Vem kan motstå denna söta tjejen med de bruna ögonen och den naturliga charmen!? Jag verkligen diggar henne!!! Så ödmjuk, rolig och jämt glad.  

2. Emma Andersson. En annan lite opopulär tjej (kanske för att hon opererat in silikon?!), men jag gillar henne också på nåt skumt sätt. Hennes program har alltid fått mig att skratta!

3. Tilde Fröling om hon lovar att hålla sig borta från drogerna. Jag HATAR droger, men hon är riktigt lattjo måste jag säga!!

4. Babben Larsson naturligtvis!! Ingen är så kul som henne!! Me like very much!! 

5. Fotbollsfrun.. Jag gillar verkligen hennes bloggar. Tror hon skulle få mig att dra på smilbanden många gånger under en fest..

Åsså killarna också förstås för jämlikhetens skull (harkel... absolut inget annat... hehehe)!!

6. Clas Malmberg!! Vem annars om inte han!! Han är så sjukt rolig!!

7. Robert Gustavsson!! Samma som ovanstående..

8. Magnus Uggla, för han ska sjunga gamla godingar, för och med oss hela kvällen!!

9. Gunvald Larsson för att få vila ögonen på nåt hett och sen få ta sig ett fylleknull (OBS! Dock ej Persbrandt eftersom han gillar både spriten och drogerna alldeles för mycket, vilket är jävligt avtändande...)

10. Sist men inte minst... *trumvirvel* Tiffany Persson ifrån Staffanstorp!! Hon är ju transa, så hon hamnar på listan bland männen. Tänk er henne på lyset!! Oooohh vad nice!!

Och alla är såååååååå välkomna!!

Ja nu kommer den... Bekännelsen!! Jag är ett alkoholistbarn (vilket i och för sig inte är något unikt i det samhälle vi lever i)!

Mamma träffade styvfar när jag gick i första klass och vi flyttade dit lagom tills jag skulle börja trean. Det var jag, mamma och min storebror som är ett år äldre. Drickandet började med att det var fest ofta, antingen hemma eller hos någon vän. Vi fick ofta vara med och alla fyllehundar skrämde skiten ur mig. Dom skulle jämt dansa och prata med mig för att jag var flicka. Idag vet jag ju att dom inte menade nåt illa, men det har minsann satt sina spår. Tycker inte om att gå ut nykter bland fulla människor. Blir spänd och orolig.. Det är därför jag ibland får alldeles för mycket alkohol i mig och blir packad.. Ni skulle se mig då (hmm.. jo vissa av er har ju klart redan gjort det.. *rodnar*). Blir först så där extra upprymd och glad och traggig.. Sen börjar ögonen bli smalare och smalare, för att till slut knappt synas. Jag går runt som en zombie, glömmer väskan och sätter mig brevid stolen istället för på..  Oj vad jag skäms efteråt då.. Jag är ju en kontrollmänniska som vill ha full kontroll (en bieffekt av att växa upp med en alkoholist) och det har jag ju absolut inte i det tillståndet..

Iallafall så blev det så att festerna blev färre, men då hittade styvfar andra att supa med. Det var oftast killar som var yngre än honom och när jag kom upp i tonåren, var där nog ingen av dom som inte hade ofredat mig sexuellt. Men jag var bara i 13-årsåldern, så vad visste jag.. Jag förstod ju inte att det dom gjorde var fel och ingen skyddade mig ifrån det..

När jag var 10,5 år föddes min första lillebror. Gissa om jag älskade och avgudade denna lilla varelse. Och gissa vem som fick ta hand om honom när mamma jobbade helg och styvfar söp!? Inte för att det gjorde mig så mycket. Jag avgudade ju lillebror och all tid jag fick med honom var bara ett plus. Men att mötas av mammas korsförhör när hon kom hem, var inte roligt. Om jag skvallrade så blev styvfar sur och om jag låtsades som att jag inget visste, ja då blev ju klart mamma sur. Ändå var styvfar den som blev surast och hans psykiska terror i form av att nonchalera en och straffa på andra utstuderat elaka sätt, gjorde att det blev lättast att ta hans parti.

Därför blev det ju så att jag städade som en besatt innan mamma kom hem, så att hon inget skulle märka. Om jag hade kunnat dölja styvfars andedräkt och ilskna prat i sömnen (han skrek ofta en massa fula saker i sömnen) så hade jag gjort det också. Istället nattade jag lillebror och låtsades att jag sov när hon kom hem. Ibland "väckte" hon mig för att få veta hur mycket han druckit och jag försökte då spela yrvaken för att hon skulle gå. Ja detta är en lång historia och inlägget skulle bli megalångt om jag redogjorde för precis allt.

Till slut drack styvfar i sin ensamhet eller med mig och storebror som ju hade blivit tonåringar. Idag kan jag se hur jäkla sjukt det var!! 13 och 14 år, satt vi där och söp oss fulla med styvfar (förutom de gånger jag hade lillebror förstås). Mamma förde en lång kamp som medberoende och lyckades att få honom att hålla upp några år. Men det gick ju så klart åt skogen till slut..

För några år sen lämnade mamma styvfar och drickandet blev ju inte direkt mindre.. Detta är något som jag ventilerat många gånger under min psyko-terapi (jo jag har gått på sånt för ca 7 år sen) och inte ens då förstod jag hur mycket det påverkat mig..

Idag har jag börjat förstå hur illa det gjort och fortfarande gör mig. Min dåliga relation till min mamma och brist på relation till min riktiga pappa, gjorde att jag klamrade mig fast vid styvfars "kärlek". Jag ville ju så gärna vara älskad av nån och om jag var honom till lags, var ju han oftast snäll mot mig. Att han egentligen manipulerade mig och lekte med mina känslor för egen vinning, ja det är inte så kul att helt plötsligt inse. Om han var sur på mamma, då tryckte han på precis rätt knappar för att få igång min ilska mot mamma och på så sätt få medhåll. Han gör så även idag.. Som sagt det är en lång historia med många sorgliga händelser.

Idag har jag börjat förstå att det är dags att "vända honom ryggen". Hans blodtryck är alldeles för högt och han sköter inte ätandet. Detta är på väg att döda honom! Och jag vägrar att bara stå och se på!! Vi är fem barn som växt upp i detta och jag kan se att vi alla har skadats av det på olika sätt. Hela mitt inre är i uppror för tillfället och jag vet inte hur jag ska rädda mina syskon från skiten.

Om någon vet var jag ska vända mig för att få hjälp att prata med styvfar, tar jag tacksamt emot tips..

"Barnen far illa i alkoholistfamiljer. De får en högre ångestnivå och mer dåligt samvete än andra barn. De känner sig - och är - försummade eftersom missbrukaren står i familjens centrum, inte barnen. Alkoholistbarn blir ofta "duktiga", de är tvungna att bli det för att överleva och får inte vara barn i normal omfattning."

Ja nu blev det ett allvarligt inlägg denna gången.. Men jag kände att jag var tvungen att skriva av mig, så att jag kan återgå till den där skitpolitiken vi håller på med i skolan..

Ha en fin fredagskväll

Kram och bye

Skolan är döööö-trist just nu!!! Bara en massa politik.. Ni vet allt om demokrati, EU, regeringen, riksdagen, kommunerna och en massa sånt. Och allt ska typ göras på en och samma gång.. Alltså vi får en massa uppgifter samtidigt som vi ska sitta i skolan på seminarium och slösa bort värdefull tid. Kände för ett par dar sen att jag höll på att bli tokig och nästan ge upp.. Fantiserade om en helg på spa eller en ny fin digital systemkamera som belöning för mödan.. Men insåg ganska snabbt att det där skulle bli en alltför kostsam historia, med tanke på att jag har en USA-resa framför mig..

Satt lite senare och läste i Hennes och det var då jag såg min belöning.. En ring som var såååå fin. Det finurliga är att det är en massa olika ringar man kan välja mellan och typ pussla ihop. Den på bilden är på ett ungefär en sån jag skulle kunna tänka mig. Gå själva in och kolla så ska ni få se så fina varianter det finns!!

Ha en fin söndagskväll!!

Kram och bye!!

Nu ska jag dela med mig av en tårta som är sååå grymt god!! Alla som jag bjudit den på, har nästan krävt receptet av mig. ;-) Det var nästan så att dom skrämde mig med sina desperata svarta psykoögon och det kändes smartast att lämna receptet ifrån sig.. ;-)

När ni smakat underverket, vill jag veta vad ni tyckte.. För om det finns en enda som inte gillar den tårtan, måste jag ju få veta det. Den är beroendeframkallande, så var försiktiga!! :-)

6 äggvitor och 3 dl socker vispas till ett hårt skum. Tillsätt sedan 2 tsk bakpulver och vispa tills smeten är seg. Du ska kunna vända skålen upp och ner utan att det tinner ut. OBS! Kan ta ganska så lång tid beroende på vispen.

Bred ut smeten på 2 plåtar med bakplåtspapper. Sätt in plåtarna i ugnen. Den ena högt upp och den andra långt ner. Grädda i 125 grader i 45 minuter. Byt sedan plats på plåtarna och grädda i ytterligare 45 minuter. Ta försiktigt loss bottnarna från bakplåtspappret.

Under tiden bottnarna svalnar så vispar du 6 äggulor och 2 dl socker pösigt. Vispa 8 dl grädde hårt och hacka 4 dubbeldajm fint (håll små eller stora barn borta annars riskerar dom få fingrarna avhackade.. ;-)) Blanda sedan samman allt och bred hälften ovanpå botten nr 1. Lägg på botten nr 2 och bred på resten. Frys tårtan..

Låt den tina lite innan ni äter.. MUMS!!!!

LYCKA TILL!! Och glöm INTE att berätta vad ni tyckte! 

NEJ, jag tror inte att han är bög (inte för att jag skulle ha nåt emot det pga nån bögnojja). Finns egentligen inga tecken på det förutom att han är en dramaqueen.

God morgon!!! Jag har minsann precis vaknat och meningen är ju att jag nu ska kasta på mig kläder och gympadojjor och ta en lång promenad innan frukost. Det ska ju bränna flest kalorier på det sättet och kanske hjälper det mig att bli lite piggare också. Skulle verkligen behövas, för just för tillfället blir det inte så mycket vettigt gjort..

Ni skulle sett mig när jag mödosamt tvingade mig ur sängen. Jag såg bombis ut som värsta zombien och karaktären hade egentligen redan flugit sin kos angående den där promenaden, men jag var ju tvungen att kissa. Råkade slänga ett öga på diskbänken och om ni föreställer er en tecknad figur där ögonen nästan ploppar ur ögonhålorna och håret ställer rakt upp (kanske lite svårt med mitt långa, men i den tecknade världen är allt möjligt.. Glöm INTE det!!), ja då får ni en bra bild av hur jag såg ut när jag insåg att tvättstugenyckeln låg kvar hos mig.

Med enkel matematik innebar det att min tvätt sen igårkväll fortfarande hängde kvar och att nån i huset var grymt förbannad!! Hur faen hade jag lyckats glömma att hämta upp den!!?? Gissa om jag fick fart på zombie-kroppen och fick på mig kläderna snabbt som fan!! Tog på mig jackan också så att jag skulle kunna reka läget innan jag äntrade brottsplatsen. Ifall någon stod utanför kunde jag ju bara låtsas att jag var på väg till mitt förråd eller nåt. Men det var tomt på folk, så jag sprang in och låste dörren och smög ner kläderna. Lyssnade vaksamt innan jag låste upp, tog sats och sprang upp i lägenheten. Och jag klarade det utan att möta en käft!! Dessutom fick jag lite uppvärmning inför promenaden, så nu drar jag ut!! Måste skynda mig innan karaktären går och lägger sig igen!!

Ha en fin dag alla ni två eller tre som läser min blogg!

Kram och bye!!

Hängde med en gammal killkompis i helgen. Han är för övrigt den bästa (och enda) killkompisen som inte inte har blivit kär i mig (hmm.. grrr.. what´s wrong with him?!? ). JO... killar blir kära i mig.. Men oftast bara dom jag inte vill ha. Men just denna killen har aldrig visat såna tendenser och med honom kan jag prata om allt. Han är dessutom den enda av alla killar jag känner som kan prata "mitt språk". Detta var ju naturligtvis inget han gjorde i början av vår vänskap, men jag har tuktat honom bra (eller snarare tvingat denna snälla människa till att lyssna på mitt psyktugg och analyserande i timmar )...

Det var han som tvingades trösta mig under sömnlösa dagar och nätter under tiden med "Exet". Det var han som kom och hämtade mig när jag satt ute i byn och grät ögonen ur mig. Och det var fan han som försökte förklara för "Exet" vad jag menade med all min hebreiska (ja.. ni vet ju att han inte pratade samma språk som jag) och han vädjade t o m till "Exet" att försöka lösa problemen med mig innan det var för sent. Aldrig en enda gång att han bad mig terra någon annan eller att han visade sitt förakt till "Exet". Jag förstod aldrig vad han verkligen tyckte om "Exet", förrän han en dag förklarade hur han hade avskytt honom sen allra första otroheten. För min skull fanns han ALLTID där och för min skull höll han god min.. Det är vad jag kallar vän det..

Jo, men iallafall så satt vi hos honom och svullade kebabpizza (jag fick all hans råa lök och gissa om jag var sur i kistan i morse! ), choklad och Maom-kolor.. Mmmm.. Proppmätta satt vi där och ventilerade en massa (dock ej min lökmage eftersom att han är GRYMT äckelmagad... ) och eftersom jag tror på karma, kom vi ju in på det till slut. Och då kom jag på den geniala idén att göra en "My name is Earl". Ja men varför inte liksom... Kanske skulle det leda till en massa bra saker.. Min snälla vän satt där tålmodigt och lyssnade till listan över mina dåliga gärningar..

Här kommer listan jag utlovade i förra inlägget.. Är jag helt ute och cyklar i mina önskemål?

Vad söker jag då? Jo:

Han som kan prata om allt

Han som är intresserad av mig som person och lyssnar intresserat

Han som har en skön humor och som får mig att skratta hjärtligt och mycket

Han som tröstar mig när jag gråter

Han som ger mig en kram när jag är på dåligt humör istället för att skälla

Han som pysslar om mig när jag är sjuk

Han som tittar på mig med kärlek i blicken

Han som kan ligga vaken och bara titta på mig när jag sover

Han som får mig att bli varm i hela kroppen bara av ett ögonkast

Han som älskar att överraska och vara romantisk

Han som vågar visa känslor och får mig att känna mig som den allra vackraste och sexigaste kvinnan i världen

Han som värdesätter de små sakerna i livet

Han som får samma bemötande tillbaka av mig...

Finns han??

Ja det återstår ju klart att finna ut.. Får nog återkomma om en si sådär 50 år med svar på det.. Om det nu inte är menat att jag som 83-åring tvingas in på hem och där möter "Honom"!!!

Han som kan prata om allt (om han nu inte lider av afasi)

Han som är intresserad av mig som person och lyssnar intresserat (när personalen väl har lyckats komma ihåg att sätta på honom hörapparaten)

Han som har en skön humor och som får mig att skratta hjärtligt och mycket (mellan alla nersketna blöjor, allt dregel och löständer som guppar i munnen)

Han som tröstar mig när jag gråter (genom att ge mig en av hans stesolid)

Han som ger mig en kram när jag är på dåligt humör istället för att skälla (när han har krafter nog att köra sin rullstol fram till mig eller inte tvingas ligga till sängs för att han fått lavemang)

Han som pysslar om mig när jag är sjuk (tja... hmmm.. genom att be personalen att assistera honom naturligtvis)

Han som tittar på mig med kärlek i blicken (med blick som är alldeles dimmig av alla piller)

Han som kan ligga vaken och bara titta på mig när jag sover (på fotot han har vid sin säng, vi får ju inte bo på samma rum)

Han som får mig att bli varm i hela kroppen bara av ett ögonkast (vilket behövs med tanke på den dåliga blodcirkulationen orsakad av allt stillasittande)

Han som älskar att överraska och vara romantisk (tja.. hmm.. måste vara när han ber personalen att ge mig hans ranson efterrätt med en hälsning från honom)

Han som vågar visa känslor och får mig att känna mig som den allra vackraste och sexigaste kvinnan i världen (det är därför han dreglar och INTE pga halvsidig förlamning eller snygga flickor i personalen!!)

Han som värdesätter de små sakerna i livet (en ren blöja, eftermiddagsvila och smaklös mat)

WIIIIEEEE!!! Jag tror jag väntar med kärleken tills jag blir gammal!!!

Trevlig kväll!!

Kram och bye!!

Usch och tvi så dålig jag är på att blogga nuförtiden!! Men jag har ju liksom sååå mycket annat att fixa med.. Ta all vånda t ex.. Den tar jättemycket av min dyrbara tid!! Vi håller ju på att läsa politik nu, vilket INTE är mitt favvo-ämne och därför våndas jag över hur jag ska klara tentan om några veckor. Har bara varit på en enda föreläsning. Min karaktär sviker mig oftast när klockan ringer och talar om att det är dags att gå upp och masa sig iväg till en urtråkig föreläsning med en ännu tråkigare föreläsare (f´låt Hanna...).

En annan sak... Jag tror jag blir galen på det här med kärlek.. Det verkar så lätt för somliga att hitta "det där" speciella, men för mig är det närmast omöjligt.. Ibland kan jag inte låta bli och undra ifall gud begåvade den penisförsedda människan med en "få-tjejer-på-fall-manual"..

Manual A:

*Spela jävligt intresserad av henne

*Låtsas som att du lyssnar när hon berättar nåt

*Låtsas att du har ett grymt bra självförtroende

*Måla upp en bild av dig som trygg, stark och mogen

*Dra dåliga skämt var 5:e minut så hon tror att du har humor

*Sno några smarta kommentarer av Dr Phil så hon blir impad av ditt psykologiska kunnande

*Måla upp en bild av dig som en riktig sexgud

Osv Osv Osv.......

"När du fått henne på kroken kan du återgå till ditt riktiga jag, om inte så gå vidare till Manual B..." (Manual B = spela svårflirtad = succé)

NEEEEJ!!!! Jag är inte bitter!! Bara realistisk!!

Vad är det för fel på mig??? Snyft... Ställer jag för höga krav? Somliga säger det.. Men HELL NO!!!! Jag vet ju vad jag vill ha och inte fan ska jag väl nöja mig med nån tråkboll som inte vet hur man är en riktig man? Ofta när jag läser om andras förhållanden, tappar jag; för en stund, tron på att "Han" finns. Många berättar om karlar som inte hjälper till hemma, som har en förlegad kvinnosyn, som bara tänker på sig själva, som aldrig tar sig tid att stanna upp och lyssna mm mm.. Och i detta lever många kvinnor!! Är det då fel av mig att ALDRIG vilja ha det så? Är det fel av mig att vilja ha en man som respekterar mig och ser mig som sin jämlike? Är det fel av mig att vilja ha en man som är stark och trygg i sig själv och som delar ansvar och sysslor med mig?

Jag dömer ju inte dom som väljer att leva med dessa karlar och som går omkring med irritation och ilska pga sin gubbe en stor del av varje dygn året om. Jag tror inte heller att jag är bättre än dessa kvinnor som lever så. MEN... nog fan måste jag väl ha rätt att ställa höga krav på "Han" som jag ska dela (ja.. förhoppningsvis ) resten av livet med? Om jag skulle nöja mig med mindre, så skulle vi ju kunna ses här om 20 år.. Och då mina vänner..... Ja då skulle ni minsann få se en bitter jäkla ragata här!!

Jag har följt Mia Törnblom lite så där på avstånd och lyssnat på hennes smarta kommentarer och råd och nu vet jag vad som krävs av mig innan "Han" kommer.. Jag måste acceptera mig själv!!! Alla bristningar, mina hänglökar (som sonen sög fyllningen ur.. ja fyllningen måste ha följt med i modersmjölken.. för var fan tog den annars vägen??, min "mage- och höfter-fyllning" (åååhh, kanske där bröstfyllningen satte sig..), mitt bleka fejs och mina fötter som behöver filas!!

Jag är absolut ingen ytlig person.. "Han" behöver inte vara traditionellt snygg, biffig, hårlös på bröstet eller ha stor dolme.. Nä han behöver inte ens raka sig runt dolmen, jag gillar honom ändå. Bara han har "det där" så räcker det för mig.. (listan över det där kommer senare..)

Själv är jag inte direkt nån traditionell heting.. Jag sminkar mig sällan, klär mig ganska basic, målar inte mina naglar, rakar varken snipan eller nåt annat varje dag för att alltid vara len och fin för mannens skull, jag går nästan aldrig i högklackat och jag duger minsann ändå!! Ta mig som jag är typ... Men hur fan accepterar man sig själv med alla fel och brister??

Tål att tänkas på minsann!!

Lovar att försöka skärpa mig med bloggskrivandet!! OBS! Skrev försöka inte ska!!

I´ll be back!!

Kram och bye!!

PS. Ugglas nya låt "Pärlor åt svin" har han skrivit till mig!! Lyssna så fattar ni!! *asg*

Några månader efter att jag fötts, tog mamma mig och storebror (1,5 år äldre) och flyttade hem till mormor och morfar. Min pappa var nog inte direkt världens bästa pojkvän, för han hade en förmåga att doppa veken lite här och var i hål som INTE var mammas. Vid ett tillfälle, innan jag ens var påtänkt, gjorde han en granntjej på tjocken. Min mamma flög inte i taket och gav honom foten, utan blev vän med kvinnan och stöttade henne (!!!) tills det slutade i missfall. Ja säger bara OH MY GOOD!!! Tror aldrig att jag skulle kunna vara så stöttande faktiskt.. ; ) Vilken galenskap... Har faktiskt frågat mamma hur hon kunde vara sååå dum (pappa berättade allt detta för oss och en massa annat som man INTE vill veta om sin mamma) och svaret var fräsigt: "Det ska väl DU vara glad för, annars hade ju du inte varit född!!". Då minns jag att jag tänkte att det bästa hade varit att hon hade fotat honom!! Ni förstår att min mamma är en väldigt snäll och hjälpsam människa så länge man "behöver" henne, och jag gjorde ju inte det på samma sätt som min storebror som var en riktig mammagris. Därför kände jag mig alltid utanför, osedd, orättvist behandlad och oälskad. Idag vet jag naturligtvis att hon aldrig menade att vara sån, men då gjorde det så ont att jag många gånger önskade att jag inte fötts. Mitt namn, Görel, var ytterligare ett bevis på hur lite hon gillade mig och jag led igenom hela min uppväxt över det. Mardrömmen var ju när det var upprop i skolan eller när omgivningen gjorde narr av mitt namn, t ex: "Älskar inte dina föräldrar dig?". Pappa berättade en gång, när jag klagade över namnvalet, att det var en kombination av mammas och pappas namn (i kärlekens tecken och en massa sånt bla bla bla : )). Pappa heter GÖRan och mamma ELisabeth. Ja, ni ser säkert hur det hänger ihop.

Trots min känslomässigt kämpiga uppväxt, fanns där trots allt ett ställe som var min fristad. Där existerade kärlek, uppmärksamhet och rättvisa i mängder. Hos mormor och morfar fick jag det jag saknade hemma. Vi bodde ju där ett tag efter att mamma lämnat pappa och stannade tills mamma hittade fast jobb och lägenhet. Även när vi flyttat ifrån mormor och morfar, fick jag och storebror vara där mycket eftersom mamma jobbade i vården och det innebar en massa helger. Jag är verkligen glad att jag fick uppleva mormor och morfar på detta sätt, för dom blev som mamma och pappa till oss. Jag och min storebror har många fler minnen av mormor och morfar än övriga barnbarn. Eftersom pappa bara tog sig tid att träffa oss typ en gång om året, blev morfar den som fick ta rollen som fadersgestalt och det är jag glad och tacksam över idag.

Min morfar var en väldigt barsk och sträng man som jag hade stor respekt för. Men samtidigt fanns det, bakom allt det där, en stor trygghet och värme i hans sätt att vara. Man både såg upp till honom och lydde allt han sa. Mormor var raka motsatsen. Hon skojade alltid, var otroligt snäll och en riktig bullmamma som jämt gick omkring i sitt förkläde. Ni kan tro att hon fick ha tålamod med mig många gånger. Jag var riktigt liten när jag började baka. Först med hennes hjälp och sen även på egen hand. Köket kunde se ut som ett bombnedslag efteråt och kakorna var döbakta. Men min mormor städade minsann upp utan några sura miner och åt snällt av alla misslyckade kakor och berömde min "talang". Eftersom dom bodde ute på landet, fick vi tillgång till en helt fantastisk natur och många var gångerna då jag tjatade till mig en cykeltur ut i skogen. Fikakorgen hade mormor packat med och i nån solig glänta bredde hon ut filten och dukade fram en massa gott. Ja, hon var helt otrolig min mormor!! Alltid så snäll och tälmodig, trots att hon många gånger säkerligen hade en massa annat att göra.. : )

Min mormor dog den 21 augusti 2001. Hon bodde då på hem sen 4 år tillbaka efter att en stroke gjort henne halvsidesförlamad. Jag var i Bulgarien med en kompis den kvällen då hon plötsligt började må dåligt och tillkallade hjälp. Innan personalen ens hade hunnit få tag i sköterskan var hon död. Samma kväll låg jag där nere i min hotellsäng och fick en obehaglig känsla av att något fruktansvärt hade hänt. Jag sa då till min kompis: "Tänk om någon dör när vi är här. Mormor har ju trots allt fått en stroke redan, så tänk om det skulle vara hon." Kompisen blev illa berörd av mina funderingar och bad mig sluta. Jag somnade och tänkte sen inte mer på det. När vi landade på Sturup och sonen berättade att något hänt sa jag direkt: "Mormor är död va?". Och mycket riktigt var det så.. Min mormor som var så älskad och ständigt ompysslad av sina 5 barn och alla barnbarn, hade dött utan någon av oss vid sin sida. Det var det som gjorde allra mest ont!! Om någon förtjänade att dö omgiven av alla sina nära och kära, ja då var det hon!!

Morfar var naturligtvis förkrossad, men hittade tröst i sin religiösa tro. Mormors död förändrade morfar jättemycket. Det var precis som att han ville ta över efter henne och han blev en riktig skojare och borta var den stränga morfar jag växt upp med. Vid denna tid började även demensen visa sina symtom. Detta var ju säkert också en av anledningarna till att han förändrades. Denna förändring har bara varit till det positiva, förutom att han glömmer en massa. Men vi är nog alla i släkten eniga om att morfar skänker så väldigt mycket lycka till oss. Det känns ibland som att mormor lever i honom och det kan vara en stor tröst de gånger som hjärtat värker av sorg och saknad.

Ja nu blev det ett lite annorlunda inlägg med en massa tårar som följd, men jag var bara tvungen att berätta om de personer som betytt mest under min uppväxt!

Älskade er då, älskar er nu och älskar er för alltid, min älskade mormor och morfar!

Vi ses där uppe hos änglarna!!

Kram och bye!!

Ja nu kan jag riktigt se framför mig hur fantasin skenar iväg på flertalet läsare (under förutsättning att det finns nån som läser mina inlägg förstås :)). Vissa (dom som tror att jag är bitter och vill hänga ut mina ex) tror kanske att jag tänker avslöja hur små snoppar exen hade bara för att jäklas typ. Andra (dom med snuskig och livlig fantasi) tror säkert att jag kommer att diskutera vikten av storleken på männens organ. Och.... *trumvirvel*.... Det är just precis vad jag tänker göra!!!

NOT!!!! ( jo jag erkänner att Borat är en stor idol!!) Ni som har sett filmen fattar vad jag menar... ; D

Nä detta inlägg ska inte handla om den sortens storlek.. Detta handlar om storleken på oss människor när vi är två och två... Låter konstigt va!? Men vänta så ska jag förklara. Jag är 170 cm lång och väger för tillfället på tok för mycket (72 kg). Under nästan hela mitt "vuxna" (ja anledningen till att jag sätter vuxna inom citationstecken är för att jag troligen aldrig kommer att bli riktigt vuxen), liv har killarna jag träffat oftast varit bra mycket större än mig. Storleksmässigt har många av oss människor en föreställning och önskan om att proportionerna ska stämma. Alltså att en liten tjej passar bäst med en kille som inte är alldeles för lång och grov för henne. En tjej som jag passar ju i mångas ögon säkerligen inte ihop med nån som är både kortare och smalare. Har faktiskt haft en kille en gång som var kortare än mig (men på bredden ledde han dock överlägset ; )). Kan inte minnas att det var nåt större problem för oss faktiskt. Jag kan ju visserligen inte svara för hur killen i fråga kände. Det skilde visserligen bara några centimeter (förutom när det påtalades och han demonstrativt sträckte på sig). Lyckligtvis använder jag sällan högklackat, så det minimerar ju "skadan".. Det enda jag kan se som ett minus för mig är ju klart att jag ser mycket större (läs: tjockare) ut brevid en kort och smal kille : ).

Till sist måste jag få avsluta detta inlägg med att påpeka en viktig sak. Om det inte skulle tända till om eller när jag träffar denna mörka norrländska heting, så kan jag lova att det INTE beror på storleken. Storleken spelar ingen roll för mig och jag hoppas att han känner detsamma, annars finns risken jag blir en Giant-tjej i hans ögon... ; )

Nu är klockan som vanligt mycket.. Och jag kan inte låta bli att undra... Do I make any sence?? : )

Kram och bye!!

När jag var liten flicka för en hel del år sen, så var jag fast besluten om att bli advokat. Är ganska säker på att det var Tv-serien "Lagens änglar" som var med och påverkade mig i det beslutet. Jag minns fortfarande hur imponerad jag var av dessa människor som stod i rätten och lyckades prata sig till en friande dom. Hela saken med att vara smart, att få hjälpa de oskyldiga stackarna (att det även fanns skyldiga som behövde en advokat hade jag inga funderingar över, jag skulle ändå bara försvara de oskyldiga ju... : )) och att dessutom tjäna pengar på hela saken, var otroligt lockande för en liten flicka som mig. Åtminstone då.. Innan jag börjat skolan.. Låg och mellanstadiet var väl helt okej eftersom man inte hade hunnit tröttna på skolan än och jag har ju lyckligtvis alltid haft lätt för att lära. Men... (drama-queen-trumvirvel...) sen kom ju då högstadiet med skolk och läxor som sällan eller aldrig blev gjorda. Jag tror inte det fanns mycket som var tråkigare på den tiden faktiskt.. Allt kretsade runt kompisar, märkeskläder (fick sällan några förutom i födelsedagspresent, julklapp eller på rea), fylla och ciggaretter. Jag hade en grymt dålig tonårstid. Grät nästan alltid på fyllan, skar mig med glasskärvor i armen (desperat rop på hjälp och uppmärksamhet) och hatade allt med mig själv. ALLA andra var mycket bättre och snyggare än jag i ALLA avseenden (att jag var 1.70 lång, slank och hade en riktigt het kropp fattade jag inte förrän graviditeten och amningen hade satt sina outplånliga spår på mage, höfter och bröst). Med mitt dåliga självförtroende och denna nya insikt om skolarbetets tråkighet, insåg jag snabbt att advokat inte skulle vara aktuellt varken då eller nånsin.

När jag var 10,5 år föddes min äldsta lillebror som nästan blev som mitt eget barn. Jag avgudade denna lilla härliga skapelse och eftersom att föräldrarna jämt var upptagna med nåt renoverings-, bygg- eller trädgårdsprojekt fick jag glädjen att passa honom ofta. När jag var 13,5 utökades syskonskaran med en liten gosse till och jag fick en till att "ta hand om". Eftersom jag avgudade dessa små underverk så mycket, började tanken på en framtida yrkeskarriär inom barnomsorgen ta form. Med mitt usla slutbetyg (2,6) kom jag ju naturligtvis inte in på barnskötarlinjen och fick därför hålla tillgodo med mitt andrahandsval (vårdlinjen). Mitt usla slutbetyg resulterade också i att jag inte kom in förrän på vårterminen, så under hela höstterminen fick jag vara ute på praktik. Till störst del var jag "stationerad" på en långvårdsavdelning och även om jag trivdes hyfsat, så kändes det inte riktigt rätt. Klöktes ju bara vid tanken på att torka bajs (spydde t o m en gång när jag verkligen fick göra det : )) och rodnade av skam när jag såg en snopp (ja det var då det... ; D). Sista tiden innan skolan skulle börja fick jag vara på ett dagis och där kändes det ännu mindre rätt (CHOCK!! och sedan förträngning). Jag upptäckte snabbt att jag inte tycker lika bra om alla barn. Vissa var ju riktiga skitungar!! Såna som varken lyder, lyssnar eller har fått lära sig att veta hut.. Nu blev det ju ingen skola på vårterminen för min del. Redan andra dagen på vårdlinjen, tog jag graviditetstestet som avslöjade att jag bar på ett litet "frö" som senare skulle växa sig större och bli min stora kärlek!! : )

När Jacob blivit 1 år, var det dags för mig att hoppa på skolan igen. Jag kom in (!) på Barn- och fritidsprogrammet och läste där i 3 år. Trivdes inte när jag praktiserade på dagis och började inse att DAMN, jag har valt helt fel!! Vad jag egentligen skulle vilja göra, hade jag fortfarande ingen aning om. Förutom studielånen under tiden jag pluggade, fick jag pengar av socialen och det var INTE speciellt skoj kan jag tala om. Efter studenten gick jag arbetslös i drygt 2 år. Det var inget dagis som ville anställa mig, en oerfaren nyutbildad barnskötare.. Istället fick jag hoppa in ibland på en avdelning för gamla, men dom pengarna räckte inte långt och socialen fick fortsätta försörja mig. Blev till slut erbjuden att läsa under ett år på komvux till undersköterska och nappade. Fick jobb direkt när jag slutade och har sen dess ALDRIG behövt ta emot en krona av socialen. Bara det hjälpte självförtroendet uppåt ett snäpp kan jag säga utan att överdriva. Att äntligen kunna försörja sig själv och sin son, var ett stort steg framåt som faktiskt fick mig att förtränga alla små vinkar om att detta inte heller var något jag ville pyssla med i framtiden. Hur erkänner man för sig själv och andra, att man är 25 år och fortfarande inte vet vad man vill pyssla med? Jag kan så väl känna igen mig när andra berättar att dom skulle vilja komma på nåt bra att tjäna en massa snabba pengar på. Typ att skriva en bok eller nåt. I have been there.. Done that.. And NOT moved on!! : ) Har ett manus i min dator till en bok om mitt liv som ung mamma och vad som drev mig till att bli det. Tyvärr har jag inte den tiden som krävs att skriva. Blev lite i sommar, men är långt ifrån klar och tvivlar på att jag någonsin blir det. Men ett tag levde jag faktiskt på hoppet om att t ex få min bok utgiven och tjäna pengar i mängder, vilket skulle resultera i att jag slapp arbeta i vården. Fanns en liten dröm om att läsa till socionom, men jag ville varken sätta mig i skolbänken igen eller ta en massa CSN-lån. Därför fortsatte jag att leva i min drömvärld om boken som skulle lösa alla ekonomiska problem. Det tog några år för mig att släppa författar-drömmarna. Har ju inte släppt dom helt eftersom jag fortfarande vill skriva klart min bok, men jag kan inte hänga upp mitt liv och ekonomi på en bok som kanske aldrig blir av. Jag hade ju en annan dröm också och man måste ju satsa för att vinna. Nu har jag satsat!! Jag sitter i skolbänken igen och lånen växer, men jag gör det jag velat i många år. Jag läser till socionom och om man vill så kan man.. Om 2,5 år är jag klar och kanske kan jag fortsätta på min bok då. Jag tror och hoppas att jag äntligen har hittat rätt väg i yrkeslivet. Om det skulle visa sig att jag har valt fel än en gång så blir jag knäpp!! Om inte jag som är snart 32 år är säker på vad jag vill jobba med, hur ska då våra niondeklassare kunna veta?

När ska jag bli stor?!? ; )

Kram och bye!!

Idag fyller min stora kärlek 15 år!!! Ja vet att alla säger så, men täänk vad tiden går!! Visserligen känns det ju inte direkt som att det var igår jag låg där på britsen i förlossningsrummet och vädjade till mamma att få åka hem. Ja, jag kan nog säga utan underdrift att jag inte är speciellt bra på det där med att föda barn.. Ajajaj!! Och det faktum baserar jag ju då enbart på denna enda förslossning för exakt 15 år sen ( kl 7,58 *pip*).. Det var minsann ingen enkel uppgift för en stackars (soon to be) 17-åring som dessutom hatade smärta och jämt gnällde över en fis på tvären. ; D

Jag hade mamma med mig och vi kom faktiskt varandra närmre under detta skeende av mitt liv. : ) Nu så här i efterhand kan jag ju förstå varför... I detta läge fick ju mamma äntligen känna sig behövd av mig. Hon fick vara den stora, starka som hjälpte mig igenom pinan. Pappan och jag hade inte så bra kontakt under den sista tiden (eller egentligen aldrig.. : )) av min graviditet och fick därför inte vara med. Jo, jag erkänner!! Jag vet verkligen att det var dumt att hålla honom utanför (han var ju högst delaktig under själva tillverkningsprocessen ; )), men jag föll alldeles för lätt för trycket ifrån min mamma och en kompis. Dom tyckte inte att han förtjänade att vara med och jag var alldeles för mesig och vågade inte stå upp mot dom.. Visst hade pappan behandlat mig ganska (eller kanske t o m jävligt) illa rent psykiskt med otrohet och annat elakt beteende, men det var ju trots allt hans bebis också. Har verkligen ångrat detta många gånger och tänkt att det kanske är därför han aldrig har brytt sig speciellt mycket. Visst har det funnits tillfälle då han har velat träffa sonen mer, men då har det oftast berott på nån tjej han ville impa på. För min del (om jag ser det rent ego) har det varit skönt på det sättet att sonen alltid bara har varit MIN!!! : ) Alla beslut kring honom  har jag kunnat fatta alldeles själv..

Ja ja.. Åter till förlossningen... Jo det gjorde förbannat ont och liknelsen med att skita ut en melon tror jag faktiskt stämmer väääldigt bra!! : ) När det var dags att krysta gjorde jag precis tvärtom, vilket faktiskt borde kunna ses som en bedrift. Alla jag har berättat det för kan inte fatta hur jag klarade att streta emot när krystvärkarna satte igång. Men jag lyckades med det!! : ) Tack vare hjärtljud som sjönk och en BIG utskällning från barnmorskan, tvingades jag skärpa till mig och klämma ut den lille.. Och nu har alltså min lilla baby fyllt 15 år!! Nu ska vi fira med hans favoriträtt (revben) Och ni ska få läsa en dikt jag skrivit till honom.. Håll tillgodo!!

Den största kärleken

Två månader innan jag skulle fylla sjutton
hände något stort
Något som aldrig skulle hänt om jag hade
valt abort
Den 20 september 1992 föddes det vackraste
gossebarn jag någonsin sett
Plötsligt låg han där på magen och jag kunde
inte se mig mätt

Efter 8 timmar med lustgas, tårar och
fruktansvärd smärta
Kom en ny liten människa och la beslag på
hela mitt hjärta
Det finns inga ord som kan beskriva den enorma
känsla som intog varje liten del av min kropp
Den enorma känsla av kärlek som satte mitt
hjärta i galopp

När vi kom hem från BB vaknade en oro och
skräck inom mig
Tänk om jag genom plötslig spädbarnsdöd
skulle mista dig
Dag som natt var jag tvungen att kolla så du
andades
Lyckan över att ha dig hos mig med panik
blandades

Men aldrig att jag yppade ett ord till någon
om detta
Var rädd för att bli förlöjligad om jag skulle
berätta

På min 17-årsdag kom prästen för att namnen
dig ge
Den 29 november döptes du min lilla bebis till
Nils Jacob André

Som ung mor var jag inte riktigt färdig med
kompisar och festande
Din mormor och farmor ställde alltid upp utan
gnäll om att det var påfrestande
En extra eloge till din mormor för att hon orkade
ta hand om dig
Trots att hon själv fick en bebis 4 månader efter
mig

Ofta fick jag dåligt samvete över att jag lämnade
bort dig så mycke
Och säkerligen var jag en dålig mor enligt andras
tycke
Kanske var det verkligen så under dina första år
Men jag gjorde mitt bästa och vill inte tro att din
tillvaro var svår

Du var ju en ständigt glad liten kille med glimten i
ögat och full av bus
Som gav mig så mycket lycka och gjorde en trist
vardag ljus
Bland de allra första orden du lärde dig
Blev jag lyckligast när du sa att du älskade mig
De tre orden sa jag till dig varje dag från första stund
Även om vi ibland kunde bråka som katt och hund

Första åren hade jag kort tålamod när du var trilsk
Tyvärr blev det mycket gap och skrik när jag blev ilsk
Men nånstans på vägen insåg jag att sånt fostrande
inte var rätt
Jag ville få dig att lyda och lyssna utan att behöva
gå upp i falsett

Till slut hittade vi en jämn balans efter att ha gjort en
tvär sväng
Men då blev jag av andra istället uppfattad som
väldigt sträng
Därför frågade jag dig många gånger om du också
kände så
Det blev dina raka och spontana nej jag valde att
förlita mig på

Jag behövde inte längre höja rösten för att få dig
att lyda
När gränsen var nådd kunde du bara genom att
titta på mig tyda
Om du vid nåt tillfälle gjorde mig så besviken att
jag brast ut i gråt
Var du inte rädd för att ge mig en kram och säga
förlåt

Efteråt kunde vi ligga och kramas, gråta och prata ut
om saken
För att sen lägga det bakom oss och på natten slippa
ligga vaken

Bilden av dig som en värsting har för många säkert
varit självklar
Istället blev du en riktig myskille så omtänksam,
ödmjuk och rar
Jag är så otroligt stolt över den människa du har blivit
Och hoppas att vi de tveksamma på näsan har skrivit

Du är det bästa som nånsin hänt mig
Du är mitt allt och JAG ÄLSKAR DIG!!!
 

Kram och bye!! 

Tog bussen "tidigt" (7.49 vilket är extremt och ångestladdat tidigt för mig..) till skolan idag. Fick då syn på en rubrik i nån sån gratistidning där det stod något om att kärleksbrev ökar självförtroendet. Kom då att tänka på senast jag fick kärleksbrev och då menar jag såna som är skrivna med papper och penna och som kommer som en överaskning med posten.. Hur många gör det i dagens läge typ? Jag skulle nog tippa på att det blir mest sms nuförtiden.. Och visst blir man glad av kärleksfulla sms, men om jag jämför med kärleksbreven jag brukade få för ca 10 år sen, så föredrar jag faktiskt kärleksbreven.. Dom känns mer äkta på nåt sätt.. Skrivaren har liksom lagt ner lite mer arbete på sin kärleksförklaring (OBS! Behöver inte vara så, bara min känsla..).

I alla dessa brev, som det strömmade in ett par av varje vecka, var även mina tjejkompisar högst delaktiga i. Det blev mycket ylande, åååhh:ande och avundsjuka blickar.. Varje morgon när jag kom till skolan, stod tjejerna där förväntansfullt med tindrande ögon och undrade om jag hade med mig ett nytt brev. Dom var nästan som barn på julafton eller en knarkare som väntar på sin langare.. Förstår att det låter helgalet, men killen skrev ju sååå fina brev!! Tyckte jag åtminstone då (och uppenbarligen tjejerna också).. Idag kan jag faktiskt läsa breven med helt andra ögon och se hur ytlig han var, men då på den tiden var det just breven från min kille på kåken som höll mig flytande.

Ja, han tillhörde ju tyvärr den procent som inte ville leva lagligt (säkert därför tjejerna i skolan imponerades av hans mjuka sida ). Att just jag satt och väntade troget på en kåkfarare borde inte vara så svårt att förstå för er som läst hela min blogg . Allt som är svårt är (förhoppningsvis "var" numera) ju en riktig utmaning. Tänk den som kunde omvända en sån liksom.. Har börjat läsa en ny bok nu som heter: "Varför väljer jag alltid fel partner?". Saknar ju faktiskt kärleken som fan!! Någon att somna och vakna med, någon som får mig att le lyckligt bara av tanken på honom oavsett var jag befinner mig (ja t o m om jag är på gyn och har en äcklig gubbe som rotar i mig). Ja någon som jag kan dela min vardag med och som älskar mig för den jag är..

Författaren av boken tar upp olika personer och deras problematik och jag kan minsann säga att jag är en blandning av dom allihop!! Blir man deprimerad eller?? Snacka om att jag verkligen har problem!! Lyckligtvis träffade jag ju "exet" som fick upp mina ögon och nu jobbar jag verkligen på det! Men ändå liksom!! Jag vet ju redan mycket av det hon skriver, men att bryta detta dåliga omedvetna tankemönster är fan inte lätt.. Mina största problem är ju att jag sällan stöter på dom killar som jag faktiskt skulle vilja stöta på. Jag tror ju inte att jag är tillräckligt fin för dom. Jag har ju faktiskt fött barn och "förstört" min kropp. Brösten har dragit söderut, magen har förstörts med bristningar osv.. Samtidigt vet jag om att mitt inre är väldigt bra (jo jag vet, skrytigt... ) och att killarna faktiskt får ta mig som jag är eller låta bli!

Ett annat problem jag har är ju då att jag blir mer intresserad av killar som inte visar mig nåt större intresse. Ett exempel på det är "tysken". Jag var säker på att mina känslor inte var rätt, men när jag dumpade honom och han inte rörde en fena för att få mig tillbaka (det minsta man kan begära var väl att han skulle sitta där olyckligt kär och gråta i flera veckor), ja då gick ju jag så klart igång direkt. Då helt plötsligt blev intresset för honom väldigt stort. Innerst inne visste jag dock och sa det till mig själv många gånger, att jag bara lurade mig själv. På grund av problemen med min mamma under uppväxten (brist på kärlek, trygghet och uppmärksamhet) triggas jag igång av olika såna situationer.

Idag vet jag att mamma inte menade att göra mig illa. Liksom jag, vill hon känna sig behövd av människor och de som verkligen behöver henne, får all hennes uppmärksamhet och omtanke. Jag var ett "starkt" och självständigt barn som klarade mig själv (fick väl lära mig att göra det antar jag) och automatiskt blev jag inte lika viktig i mammas ögon. Jag är likadan själv.. De kompisar som har en massa problem med allt och typ ALDRIG lär sig av sina misstag, utan bara behöver mitt stöd för att bli bekräftade, ja det är dom kompisarna jag har lagt ner mest tid och energi på. Dom andra som faktiskt är mer välmående och riktiga vänner, ja dom har jag tyvärr försummat. Dom har ju inte behövt mig på samma sätt.. Hmm.. Jaja.. Det är aldrig försent att ändra sig!!

Nu har jag varit lite djup ett tag och ska därför göra ett "ytligt" tillkännagivande!! Jag har slutat med taekwondon!! Jo jag vet att det är dåligt och slappt av mig, men jag har redan missat en del och kommer att missa ännu mer den närmsta tiden. Idag somnade jag på soffan och vaknade inte förrän klockan var alldeles för mycket. Sen jobbar jag ju ibland, reser hem till familjen, har tentor mm och då finns det liksom ingen anledning att kasta pengar på något jag missar hela tiden.. Lovar att göra ett försök igen till våren. Jag hoppas innerligt att tillvaron har stabiliserats då..

Nu är klockan mucho (om man nu inte jobbar natt förstås, för isåfall är den nästan ingenting..), och jag ska kolla på ett inspelat avsnitt av House.. Diggar honom!! Han är verkligen helt knäpp!!

Skriver snart igen!

Kram och bye!!

Jaha.. Då börjar allt återgå till det vanliga. Skolan är igång, träningsvärken har börjat ge med sig och Jacob har minsann övergett ciggen!! Dealen var att han skulle få snusa istället.. Och jag vet inte riktigt om det är som att behöva välja mellan pest och kolera, men jag valde koleran.. eller förlåt.. jag menar naturligtvis snuset. Han ser så knäpp ut med en prilla under läppen (än så länge bara portionssnus), men det kan ju kanske bero på att han fortfarande är min baby och föreställ er själva t ex en femåring med snus under läppen. I en mammas (åtminstone mina) ögon blir barnen aldrig riktigt stora.. Jag fasar för dagen då han ska flytta hemifrån!! Hur ska han klara sig utan mig liksom?! Och NEJ jag är ingen sån där diskus-förälder (eller vad det nu heter?) som gör allt åt min son, så att han aldrig får lära sig att göra något själv. Åååh nej! Han får minsann klara sig själv många gånger. Han t ex torkar sig själv på toa, duschar själv, skär själv upp sin mat, knyter sina skor mm..

När det gäller taekwondon har jag bestämt mig för att ge det några fler chanser... Messade faktiskt den heta tränaren och frågade vad han tyckte och om att jag eventuellt inte kan träna fler lördagsmorgnar..

"Klart du ska fortsätta. Du kommer inte att missa mycket, vi kommer att förklara noggrant varje gång. Och vi repeterar mycket, vilket du kommer att se. Det är fler som bara kan en gång i veckan. Och alla tränar i sin takt. Så det löser sig . Vi ses när du kan

Visste inte riktigt hur jag skulle våga tolka hans svar och "skrattgubben" sist i meddelandet, vad betydde den liksom?? Antingen vill han vara snäll och tänker inombords "Oh my god" du har ju inte en chans, eller så behöver klubben de 600 kr som träningen kostar för en termin. Det finns ju klart ett alternativ kvar. Han är kanske ärlig och tror på mig (vilket jag själv har lite svårt att göra efter "den stora floppen"..). Kommer nog bli lite lättare att ha honom som tränare i fortsättningen faktiskt. Fick ju reda på att han har katt och jag som är allergisk, kan därför inte stöta på honom..

En annan riktigt rolig sak!! USA-resan är bokad och betald!! Flygbiljetterna till mig och Jacob kostade 11400 kr och därmed gick alla CSN-pengarna till det (visst är det synd om oss fattiga studenter!? : Åååhh vad jag längtar!! Tänk så mycket vi ska få se och uppleva!! Har sparat och längtat i snart 7 år nu och snart kan jag stryka USA-resan från listan över "mina drömmar och mål" . Den listan innehåller flera saker som just nu ligger på is. Så här ser den ut:

*USA-resa (sommaren -08) Jippiiiiii!!!!!

*Resa till nåt varmt ställe lååångt borta (t ex Thailand eller Karibien). (Blir förhoppningsvis verklighet 2010
när jag tagit examen..)

*Träna kampsport. (Done )

*Ta motorcykelkort. (Förhoppningsvis i framtiden..)

*Lära mig spanska. (I framtiden.. Tillräckligt mycket plugg just nu )

*Gå salsa-kurs (I framtiden, helst med en het kille som är min!!)

*Lära mig köra skidor (utförsåkning) (Även här helst med en het kille som är min!! Ja så då kan det ju dröja... :

*Köra snöskoter (se ovan.. :

Ja så här ser listan ut än så länge.. Det lär säkert komma till fler saker på "vägen"..

Nu till något mycket viktigare. Morfar har opererats och det verkar som att operationen var lyckad. Han ska snart komma till ett korttidsboende, vilket känns bra för oss alla eftersom han är dement och lider av åldersdiabetes.. När man har diabetes är det ju viktigt att äta rätt och hur lätt är det när man glömmer en massa hela tiden??

Ska berätta mer om morfar en annan gång!!

Nu är det dags för mig att slappa lite. Ska jobba inatt, men skriver snart igen..

Ps. Har fått lite kritik för att jag "lämnar ut" mina ex och att det skulle försvåra min möjlighet att träffa någon eftersom ingen vill riskera att bli uthängd på nätet om det inte håller med mig.. Vill därför förtydliga att jag definitivt INTE lämnat ut mina ex i jämförelse med vad som faktiskt hände. Det jag skrivit om här, är bara en droppe i havet..

Kram o bye!!

Nu har premiären av taekwondon gått av stapeln och jag sitter här med en jäkla träningsvärk på baksidan av benen, som blir värre för varje dag som går.. Det kanske inte verkar så konstigt om man tänker på att det är en tuff sport, men med tanke på hur många minuter jag deltog, så är det väääldigt konstigt!! Det som jag så hett längtat efter (dock inte så mycket som en het karl.. ) i flera veckor, blev en total flopp!! Efter 20 minuter på "mattan" vinglade jag ut till toaletten och trodde jag skulle spy.. Och gissa om jag skämdes!! Där kommer man helt ny, iklädd vita gympabyxor och en rymlig t-shirt som är menad som skydd för att dölja fettvalken på magen. Och tur var kanske det eftersom de andra tjejerna hade platta magar allihop!! Tränaren visar sig dessutom vara en riktig heting!! Lång, vältränad och med ett mörkt kort lockigt hår som man egentligen skulle vilja gå fram och dra handen igenom.. *suck* Inte nog med det!! Han har en karisma som man sällan möter hos folk. Och denna kille ska alltså då bevittna och instruera mina pustande och frustande försök att bli en grym taekwondo-brutta, samtidigt som jag uppgivet ser mig själv i spegeln och inser att magen syns tydligt trots en tältliknande t-shirt..

Därför blir det extra viktigt denna första gång att visa "hetingen" att jag faktiskt pallar med hans träning trots min stora "hydda".. Ni kan säkert föreställa er hur stor förnedringen är när jag tvingas bryta efter 20 minuter och jag inser naturligtvis att risken är överhängande att han tror det beror på övervikten!! Men sanningen är faktiskt den att jag verkligen INTE tyckte att det var sådär extra jobbigt att träna detta pass. Jag har faktiskt (hör och häpna!!) tränat en del på Friskis och svettis (detta var innan jag åkte på Norgeäventyret och därmed bröt en regelbunden och för mig nyttig syssla..) och jag vet därför att jag kan bättre. Jag har verkligen funderat över olika förklaringar och det verkar om att det faktiskt kan finnas flera olika faktorer som spelar in:

*Klockan 10 en lördag!! Vem är "vaken" då??

*Har inte hunnit få i mig tillräckligt mycket vätska

*Samma sak har hänt för flera år sen då jag tränade Nautilus och jag stack dit redan på förmiddan

*Har gått på GI-diet i 2 veckor, vilket inneburit väldigt lite protein och kolhydrater

*Dålig kondition och viktuppgång..

Trots allt tänker jag göra några försök till.. Jag ska klara detta!!

En väldigt tråkig nyhet är att min morfar ligger på sjukhus och att läkarna har hittat en tumör i urinblåsan. Jag och Jacob satte oss på bussen efter träningen och åkte dit. Eftersom morfar har en vaskulär demens, har han själv inte så stor koll på varför han är på sjukhus och tar därför det hela med stor ro.. Det är tvärtemot hur jag tar det!! Min morfar är och har alltid varit den viktigaste (och bästa) manliga förebilden för mig och jag har därför honom att tacka för att det gått så bra för mig med allt här i livet!! Jag älskar honom obeskrivligt mycket och tanken på att mista honom är outhärdlig. Den enda förmildrande omständigheten är att han då äntligen får återförenas med mormor..