goreldengode

Ja nu kan jag riktigt se framför mig hur fantasin skenar iväg på flertalet läsare (under förutsättning att det finns nån som läser mina inlägg förstås :)). Vissa (dom som tror att jag är bitter och vill hänga ut mina ex) tror kanske att jag tänker avslöja hur små snoppar exen hade bara för att jäklas typ. Andra (dom med snuskig och livlig fantasi) tror säkert att jag kommer att diskutera vikten av storleken på männens organ. Och.... *trumvirvel*.... Det är just precis vad jag tänker göra!!!

NOT!!!! ( jo jag erkänner att Borat är en stor idol!!) Ni som har sett filmen fattar vad jag menar... ; D

Om jag nu skulle diskuterat storlekens betydelse på snoppar, skulle jag med bestämdhet hävda att storleken på en snopp inte spelar någon roll (åtminstone inte om man bara nyttjar den till vaginal penetrering.. ; )) Tror de flesta fattar utan att jag behöver gå in på detaljer.. ; D

Nä detta inlägg ska inte handla om den sortens storlek.. Detta handlar om storleken på oss människor när vi är två och två... Låter konstigt va!? Men vänta så ska jag förklara. Jag är 170 cm lång och väger för tillfället på tok för mycket (72 kg). Under nästan hela mitt "vuxna" (ja anledningen till att jag sätter vuxna inom citationstecken är för att jag troligen aldrig kommer att bli riktigt vuxen), liv har killarna jag träffat oftast varit bra mycket större än mig. Storleksmässigt har många av oss människor en föreställning och önskan om att proportionerna ska stämma. Alltså att en liten tjej passar bäst med en kille som inte är alldeles för lång och grov för henne. En tjej som jag passar ju i mångas ögon säkerligen inte ihop med nån som är både kortare och smalare. Har faktiskt haft en kille en gång som var kortare än mig (men på bredden ledde han dock överlägset ; )). Kan inte minnas att det var nåt större problem för oss faktiskt. Jag kan ju visserligen inte svara för hur killen i fråga kände. Det skilde visserligen bara några centimeter (förutom när det påtalades och han demonstrativt sträckte på sig). Lyckligtvis använder jag sällan högklackat, så det minimerar ju "skadan".. Det enda jag kan se som ett minus för mig är ju klart att jag ser mycket större (läs: tjockare) ut brevid en kort och smal kille : ).

                               Kan Nicky Hilton, så kan väl jag... Hahahaha


Anledningen till att jag tar upp detta intressanta (or NOT) ämne, är att jag "träffat" en kille på en sån där dejtingsida och att han är 9,5 cm kortare och drygt 10 kg lättare än mig. Tänk att jag hade denna diskussionen med exets ex för inte så länge sen. För när vi pratade om vad man vill ha hos en kille, så sa hon att hon inte skulle vilja ha en kille som är kortare än henne. Och gissa då vad kloka jag sa!! Erkännas kan att jag för flertalet år sen hade hållt med henne fullt och fast, men nu sa jag bara att det kan man aldrig veta för man har ju faktiskt ingen aning om hur "han the one" kommer att se ut.. Jo, jag vet av erfarenhet att jag borde vara försiktig med att prata om "the one" och en ny manlig bekantskap i samma diskussion. Men jag menar inte att WOW, nu har jag hittat honom!! Visserligen verkar han både speciell och helmysig. Inget stressande om att träffas eller frågor om t ex jag är beredd på att flytta ifall det skulle bli något (sånt är man ju bara sååå mätt på liksom). Han är dessutom väldigt rolig, förstående, intelligent, mjuk och bara jag lyfter luren och hör hans röst, fylls hela jag av glädje. Jag håller just nu på att träna mig i att inte rusa in i nya relationer och det känns som att han står på samma nivå. Min kognitiva terapeut har liknat mitt sätt att gå in i relationer vid en bok som jag öppnar och direkt går till slutet av. Och det är nog absolut sant. Man vill liksom helst veta direkt om detta kan bli nåt och helst ska man få garantier på det också. Så nu tänker jag göra precis tvärtom.. Ge det hela tid så att vi lär känna varann (underlättar ju klart att han bor låååångt ifrån mig...). Sen får tiden utvisa om det blir något mer. Det kanske inte alls tänder till när vi väl ses och även om det skulle dröja flera månader dit, så kommer jag inte känna att jag kastat bort min dyrbara hitta-the-one-tid. Visst går åren och klockan tickar.. Men jag tror på ödet och den dagen det är menat, då finner vi varann. Den proceduren går inte att stressa fram genom att dejta till höger och vänster..

Till sist måste jag få avsluta detta inlägg med att påpeka en viktig sak. Om det inte skulle tända till om eller när jag träffar denna mörka norrländska heting, så kan jag lova att det INTE beror på storleken. Storleken spelar ingen roll för mig och jag hoppas att han känner detsamma, annars finns risken jag blir en Giant-tjej i hans ögon... ; )

Nu är klockan som vanligt mycket.. Och jag kan inte låta bli att undra... Do I make any sence?? : )

Kram och bye!!