goreldengode

Några månader efter att jag fötts, tog mamma mig och storebror (1,5 år äldre) och flyttade hem till mormor och morfar. Min pappa var nog inte direkt världens bästa pojkvän, för han hade en förmåga att doppa veken lite här och var i hål som INTE var mammas. Vid ett tillfälle, innan jag ens var påtänkt, gjorde han en granntjej på tjocken. Min mamma flög inte i taket och gav honom foten, utan blev vän med kvinnan och stöttade henne (!!!) tills det slutade i missfall. Ja säger bara OH MY GOOD!!! Tror aldrig att jag skulle kunna vara så stöttande faktiskt.. ; ) Vilken galenskap... Har faktiskt frågat mamma hur hon kunde vara sååå dum (pappa berättade allt detta för oss och en massa annat som man INTE vill veta om sin mamma) och svaret var fräsigt: "Det ska väl DU vara glad för, annars hade ju du inte varit född!!". Då minns jag att jag tänkte att det bästa hade varit att hon hade fotat honom!! Ni förstår att min mamma är en väldigt snäll och hjälpsam människa så länge man "behöver" henne, och jag gjorde ju inte det på samma sätt som min storebror som var en riktig mammagris. Därför kände jag mig alltid utanför, osedd, orättvist behandlad och oälskad. Idag vet jag naturligtvis att hon aldrig menade att vara sån, men då gjorde det så ont att jag många gånger önskade att jag inte fötts. Mitt namn, Görel, var ytterligare ett bevis på hur lite hon gillade mig och jag led igenom hela min uppväxt över det. Mardrömmen var ju när det var upprop i skolan eller när omgivningen gjorde narr av mitt namn, t ex: "Älskar inte dina föräldrar dig?". Pappa berättade en gång, när jag klagade över namnvalet, att det var en kombination av mammas och pappas namn (i kärlekens tecken och en massa sånt bla bla bla : )). Pappa heter GÖRan och mamma ELisabeth. Ja, ni ser säkert hur det hänger ihop.

Trots min känslomässigt kämpiga uppväxt, fanns där trots allt ett ställe som var min fristad. Där existerade kärlek, uppmärksamhet och rättvisa i mängder. Hos mormor och morfar fick jag det jag saknade hemma. Vi bodde ju där ett tag efter att mamma lämnat pappa och stannade tills mamma hittade fast jobb och lägenhet. Även när vi flyttat ifrån mormor och morfar, fick jag och storebror vara där mycket eftersom mamma jobbade i vården och det innebar en massa helger. Jag är verkligen glad att jag fick uppleva mormor och morfar på detta sätt, för dom blev som mamma och pappa till oss. Jag och min storebror har många fler minnen av mormor och morfar än övriga barnbarn. Eftersom pappa bara tog sig tid att träffa oss typ en gång om året, blev morfar den som fick ta rollen som fadersgestalt och det är jag glad och tacksam över idag.

Min morfar var en väldigt barsk och sträng man som jag hade stor respekt för. Men samtidigt fanns det, bakom allt det där, en stor trygghet och värme i hans sätt att vara. Man både såg upp till honom och lydde allt han sa. Mormor var raka motsatsen. Hon skojade alltid, var otroligt snäll och en riktig bullmamma som jämt gick omkring i sitt förkläde. Ni kan tro att hon fick ha tålamod med mig många gånger. Jag var riktigt liten när jag började baka. Först med hennes hjälp och sen även på egen hand. Köket kunde se ut som ett bombnedslag efteråt och kakorna var döbakta. Men min mormor städade minsann upp utan några sura miner och åt snällt av alla misslyckade kakor och berömde min "talang". Eftersom dom bodde ute på landet, fick vi tillgång till en helt fantastisk natur och många var gångerna då jag tjatade till mig en cykeltur ut i skogen. Fikakorgen hade mormor packat med och i nån solig glänta bredde hon ut filten och dukade fram en massa gott. Ja, hon var helt otrolig min mormor!! Alltid så snäll och tälmodig, trots att hon många gånger säkerligen hade en massa annat att göra.. : )

Min mormor dog den 21 augusti 2001. Hon bodde då på hem sen 4 år tillbaka efter att en stroke gjort henne halvsidesförlamad. Jag var i Bulgarien med en kompis den kvällen då hon plötsligt började må dåligt och tillkallade hjälp. Innan personalen ens hade hunnit få tag i sköterskan var hon död. Samma kväll låg jag där nere i min hotellsäng och fick en obehaglig känsla av att något fruktansvärt hade hänt. Jag sa då till min kompis: "Tänk om någon dör när vi är här. Mormor har ju trots allt fått en stroke redan, så tänk om det skulle vara hon." Kompisen blev illa berörd av mina funderingar och bad mig sluta. Jag somnade och tänkte sen inte mer på det. När vi landade på Sturup och sonen berättade att något hänt sa jag direkt: "Mormor är död va?". Och mycket riktigt var det så.. Min mormor som var så älskad och ständigt ompysslad av sina 5 barn och alla barnbarn, hade dött utan någon av oss vid sin sida. Det var det som gjorde allra mest ont!! Om någon förtjänade att dö omgiven av alla sina nära och kära, ja då var det hon!!

Morfar var naturligtvis förkrossad, men hittade tröst i sin religiösa tro. Mormors död förändrade morfar jättemycket. Det var precis som att han ville ta över efter henne och han blev en riktig skojare och borta var den stränga morfar jag växt upp med. Vid denna tid började även demensen visa sina symtom. Detta var ju säkert också en av anledningarna till att han förändrades. Denna förändring har bara varit till det positiva, förutom att han glömmer en massa. Men vi är nog alla i släkten eniga om att morfar skänker så väldigt mycket lycka till oss. Det känns ibland som att mormor lever i honom och det kan vara en stor tröst de gånger som hjärtat värker av sorg och saknad.

Ja nu blev det ett lite annorlunda inlägg med en massa tårar som följd, men jag var bara tvungen att berätta om de personer som betytt mest under min uppväxt!

Älskade er då, älskar er nu och älskar er för alltid, min älskade mormor och morfar!

Vi ses där uppe hos änglarna!!

Kram och bye!!

Ja nu kan jag riktigt se framför mig hur fantasin skenar iväg på flertalet läsare (under förutsättning att det finns nån som läser mina inlägg förstås :)). Vissa (dom som tror att jag är bitter och vill hänga ut mina ex) tror kanske att jag tänker avslöja hur små snoppar exen hade bara för att jäklas typ. Andra (dom med snuskig och livlig fantasi) tror säkert att jag kommer att diskutera vikten av storleken på männens organ. Och.... *trumvirvel*.... Det är just precis vad jag tänker göra!!!

NOT!!!! ( jo jag erkänner att Borat är en stor idol!!) Ni som har sett filmen fattar vad jag menar... ; D

Nä detta inlägg ska inte handla om den sortens storlek.. Detta handlar om storleken på oss människor när vi är två och två... Låter konstigt va!? Men vänta så ska jag förklara. Jag är 170 cm lång och väger för tillfället på tok för mycket (72 kg). Under nästan hela mitt "vuxna" (ja anledningen till att jag sätter vuxna inom citationstecken är för att jag troligen aldrig kommer att bli riktigt vuxen), liv har killarna jag träffat oftast varit bra mycket större än mig. Storleksmässigt har många av oss människor en föreställning och önskan om att proportionerna ska stämma. Alltså att en liten tjej passar bäst med en kille som inte är alldeles för lång och grov för henne. En tjej som jag passar ju i mångas ögon säkerligen inte ihop med nån som är både kortare och smalare. Har faktiskt haft en kille en gång som var kortare än mig (men på bredden ledde han dock överlägset ; )). Kan inte minnas att det var nåt större problem för oss faktiskt. Jag kan ju visserligen inte svara för hur killen i fråga kände. Det skilde visserligen bara några centimeter (förutom när det påtalades och han demonstrativt sträckte på sig). Lyckligtvis använder jag sällan högklackat, så det minimerar ju "skadan".. Det enda jag kan se som ett minus för mig är ju klart att jag ser mycket större (läs: tjockare) ut brevid en kort och smal kille : ).

Till sist måste jag få avsluta detta inlägg med att påpeka en viktig sak. Om det inte skulle tända till om eller när jag träffar denna mörka norrländska heting, så kan jag lova att det INTE beror på storleken. Storleken spelar ingen roll för mig och jag hoppas att han känner detsamma, annars finns risken jag blir en Giant-tjej i hans ögon... ; )

Nu är klockan som vanligt mycket.. Och jag kan inte låta bli att undra... Do I make any sence?? : )

Kram och bye!!

När jag var liten flicka för en hel del år sen, så var jag fast besluten om att bli advokat. Är ganska säker på att det var Tv-serien "Lagens änglar" som var med och påverkade mig i det beslutet. Jag minns fortfarande hur imponerad jag var av dessa människor som stod i rätten och lyckades prata sig till en friande dom. Hela saken med att vara smart, att få hjälpa de oskyldiga stackarna (att det även fanns skyldiga som behövde en advokat hade jag inga funderingar över, jag skulle ändå bara försvara de oskyldiga ju... : )) och att dessutom tjäna pengar på hela saken, var otroligt lockande för en liten flicka som mig. Åtminstone då.. Innan jag börjat skolan.. Låg och mellanstadiet var väl helt okej eftersom man inte hade hunnit tröttna på skolan än och jag har ju lyckligtvis alltid haft lätt för att lära. Men... (drama-queen-trumvirvel...) sen kom ju då högstadiet med skolk och läxor som sällan eller aldrig blev gjorda. Jag tror inte det fanns mycket som var tråkigare på den tiden faktiskt.. Allt kretsade runt kompisar, märkeskläder (fick sällan några förutom i födelsedagspresent, julklapp eller på rea), fylla och ciggaretter. Jag hade en grymt dålig tonårstid. Grät nästan alltid på fyllan, skar mig med glasskärvor i armen (desperat rop på hjälp och uppmärksamhet) och hatade allt med mig själv. ALLA andra var mycket bättre och snyggare än jag i ALLA avseenden (att jag var 1.70 lång, slank och hade en riktigt het kropp fattade jag inte förrän graviditeten och amningen hade satt sina outplånliga spår på mage, höfter och bröst). Med mitt dåliga självförtroende och denna nya insikt om skolarbetets tråkighet, insåg jag snabbt att advokat inte skulle vara aktuellt varken då eller nånsin.

När jag var 10,5 år föddes min äldsta lillebror som nästan blev som mitt eget barn. Jag avgudade denna lilla härliga skapelse och eftersom att föräldrarna jämt var upptagna med nåt renoverings-, bygg- eller trädgårdsprojekt fick jag glädjen att passa honom ofta. När jag var 13,5 utökades syskonskaran med en liten gosse till och jag fick en till att "ta hand om". Eftersom jag avgudade dessa små underverk så mycket, började tanken på en framtida yrkeskarriär inom barnomsorgen ta form. Med mitt usla slutbetyg (2,6) kom jag ju naturligtvis inte in på barnskötarlinjen och fick därför hålla tillgodo med mitt andrahandsval (vårdlinjen). Mitt usla slutbetyg resulterade också i att jag inte kom in förrän på vårterminen, så under hela höstterminen fick jag vara ute på praktik. Till störst del var jag "stationerad" på en långvårdsavdelning och även om jag trivdes hyfsat, så kändes det inte riktigt rätt. Klöktes ju bara vid tanken på att torka bajs (spydde t o m en gång när jag verkligen fick göra det : )) och rodnade av skam när jag såg en snopp (ja det var då det... ; D). Sista tiden innan skolan skulle börja fick jag vara på ett dagis och där kändes det ännu mindre rätt (CHOCK!! och sedan förträngning). Jag upptäckte snabbt att jag inte tycker lika bra om alla barn. Vissa var ju riktiga skitungar!! Såna som varken lyder, lyssnar eller har fått lära sig att veta hut.. Nu blev det ju ingen skola på vårterminen för min del. Redan andra dagen på vårdlinjen, tog jag graviditetstestet som avslöjade att jag bar på ett litet "frö" som senare skulle växa sig större och bli min stora kärlek!! : )

När Jacob blivit 1 år, var det dags för mig att hoppa på skolan igen. Jag kom in (!) på Barn- och fritidsprogrammet och läste där i 3 år. Trivdes inte när jag praktiserade på dagis och började inse att DAMN, jag har valt helt fel!! Vad jag egentligen skulle vilja göra, hade jag fortfarande ingen aning om. Förutom studielånen under tiden jag pluggade, fick jag pengar av socialen och det var INTE speciellt skoj kan jag tala om. Efter studenten gick jag arbetslös i drygt 2 år. Det var inget dagis som ville anställa mig, en oerfaren nyutbildad barnskötare.. Istället fick jag hoppa in ibland på en avdelning för gamla, men dom pengarna räckte inte långt och socialen fick fortsätta försörja mig. Blev till slut erbjuden att läsa under ett år på komvux till undersköterska och nappade. Fick jobb direkt när jag slutade och har sen dess ALDRIG behövt ta emot en krona av socialen. Bara det hjälpte självförtroendet uppåt ett snäpp kan jag säga utan att överdriva. Att äntligen kunna försörja sig själv och sin son, var ett stort steg framåt som faktiskt fick mig att förtränga alla små vinkar om att detta inte heller var något jag ville pyssla med i framtiden. Hur erkänner man för sig själv och andra, att man är 25 år och fortfarande inte vet vad man vill pyssla med? Jag kan så väl känna igen mig när andra berättar att dom skulle vilja komma på nåt bra att tjäna en massa snabba pengar på. Typ att skriva en bok eller nåt. I have been there.. Done that.. And NOT moved on!! : ) Har ett manus i min dator till en bok om mitt liv som ung mamma och vad som drev mig till att bli det. Tyvärr har jag inte den tiden som krävs att skriva. Blev lite i sommar, men är långt ifrån klar och tvivlar på att jag någonsin blir det. Men ett tag levde jag faktiskt på hoppet om att t ex få min bok utgiven och tjäna pengar i mängder, vilket skulle resultera i att jag slapp arbeta i vården. Fanns en liten dröm om att läsa till socionom, men jag ville varken sätta mig i skolbänken igen eller ta en massa CSN-lån. Därför fortsatte jag att leva i min drömvärld om boken som skulle lösa alla ekonomiska problem. Det tog några år för mig att släppa författar-drömmarna. Har ju inte släppt dom helt eftersom jag fortfarande vill skriva klart min bok, men jag kan inte hänga upp mitt liv och ekonomi på en bok som kanske aldrig blir av. Jag hade ju en annan dröm också och man måste ju satsa för att vinna. Nu har jag satsat!! Jag sitter i skolbänken igen och lånen växer, men jag gör det jag velat i många år. Jag läser till socionom och om man vill så kan man.. Om 2,5 år är jag klar och kanske kan jag fortsätta på min bok då. Jag tror och hoppas att jag äntligen har hittat rätt väg i yrkeslivet. Om det skulle visa sig att jag har valt fel än en gång så blir jag knäpp!! Om inte jag som är snart 32 år är säker på vad jag vill jobba med, hur ska då våra niondeklassare kunna veta?

När ska jag bli stor?!? ; )

Kram och bye!!

Idag fyller min stora kärlek 15 år!!! Ja vet att alla säger så, men täänk vad tiden går!! Visserligen känns det ju inte direkt som att det var igår jag låg där på britsen i förlossningsrummet och vädjade till mamma att få åka hem. Ja, jag kan nog säga utan underdrift att jag inte är speciellt bra på det där med att föda barn.. Ajajaj!! Och det faktum baserar jag ju då enbart på denna enda förslossning för exakt 15 år sen ( kl 7,58 *pip*).. Det var minsann ingen enkel uppgift för en stackars (soon to be) 17-åring som dessutom hatade smärta och jämt gnällde över en fis på tvären. ; D

Jag hade mamma med mig och vi kom faktiskt varandra närmre under detta skeende av mitt liv. : ) Nu så här i efterhand kan jag ju förstå varför... I detta läge fick ju mamma äntligen känna sig behövd av mig. Hon fick vara den stora, starka som hjälpte mig igenom pinan. Pappan och jag hade inte så bra kontakt under den sista tiden (eller egentligen aldrig.. : )) av min graviditet och fick därför inte vara med. Jo, jag erkänner!! Jag vet verkligen att det var dumt att hålla honom utanför (han var ju högst delaktig under själva tillverkningsprocessen ; )), men jag föll alldeles för lätt för trycket ifrån min mamma och en kompis. Dom tyckte inte att han förtjänade att vara med och jag var alldeles för mesig och vågade inte stå upp mot dom.. Visst hade pappan behandlat mig ganska (eller kanske t o m jävligt) illa rent psykiskt med otrohet och annat elakt beteende, men det var ju trots allt hans bebis också. Har verkligen ångrat detta många gånger och tänkt att det kanske är därför han aldrig har brytt sig speciellt mycket. Visst har det funnits tillfälle då han har velat träffa sonen mer, men då har det oftast berott på nån tjej han ville impa på. För min del (om jag ser det rent ego) har det varit skönt på det sättet att sonen alltid bara har varit MIN!!! : ) Alla beslut kring honom  har jag kunnat fatta alldeles själv..

Ja ja.. Åter till förlossningen... Jo det gjorde förbannat ont och liknelsen med att skita ut en melon tror jag faktiskt stämmer väääldigt bra!! : ) När det var dags att krysta gjorde jag precis tvärtom, vilket faktiskt borde kunna ses som en bedrift. Alla jag har berättat det för kan inte fatta hur jag klarade att streta emot när krystvärkarna satte igång. Men jag lyckades med det!! : ) Tack vare hjärtljud som sjönk och en BIG utskällning från barnmorskan, tvingades jag skärpa till mig och klämma ut den lille.. Och nu har alltså min lilla baby fyllt 15 år!! Nu ska vi fira med hans favoriträtt (revben) Och ni ska få läsa en dikt jag skrivit till honom.. Håll tillgodo!!

Den största kärleken

Två månader innan jag skulle fylla sjutton
hände något stort
Något som aldrig skulle hänt om jag hade
valt abort
Den 20 september 1992 föddes det vackraste
gossebarn jag någonsin sett
Plötsligt låg han där på magen och jag kunde
inte se mig mätt

Efter 8 timmar med lustgas, tårar och
fruktansvärd smärta
Kom en ny liten människa och la beslag på
hela mitt hjärta
Det finns inga ord som kan beskriva den enorma
känsla som intog varje liten del av min kropp
Den enorma känsla av kärlek som satte mitt
hjärta i galopp

När vi kom hem från BB vaknade en oro och
skräck inom mig
Tänk om jag genom plötslig spädbarnsdöd
skulle mista dig
Dag som natt var jag tvungen att kolla så du
andades
Lyckan över att ha dig hos mig med panik
blandades

Men aldrig att jag yppade ett ord till någon
om detta
Var rädd för att bli förlöjligad om jag skulle
berätta

På min 17-årsdag kom prästen för att namnen
dig ge
Den 29 november döptes du min lilla bebis till
Nils Jacob André

Som ung mor var jag inte riktigt färdig med
kompisar och festande
Din mormor och farmor ställde alltid upp utan
gnäll om att det var påfrestande
En extra eloge till din mormor för att hon orkade
ta hand om dig
Trots att hon själv fick en bebis 4 månader efter
mig

Ofta fick jag dåligt samvete över att jag lämnade
bort dig så mycke
Och säkerligen var jag en dålig mor enligt andras
tycke
Kanske var det verkligen så under dina första år
Men jag gjorde mitt bästa och vill inte tro att din
tillvaro var svår

Du var ju en ständigt glad liten kille med glimten i
ögat och full av bus
Som gav mig så mycket lycka och gjorde en trist
vardag ljus
Bland de allra första orden du lärde dig
Blev jag lyckligast när du sa att du älskade mig
De tre orden sa jag till dig varje dag från första stund
Även om vi ibland kunde bråka som katt och hund

Första åren hade jag kort tålamod när du var trilsk
Tyvärr blev det mycket gap och skrik när jag blev ilsk
Men nånstans på vägen insåg jag att sånt fostrande
inte var rätt
Jag ville få dig att lyda och lyssna utan att behöva
gå upp i falsett

Till slut hittade vi en jämn balans efter att ha gjort en
tvär sväng
Men då blev jag av andra istället uppfattad som
väldigt sträng
Därför frågade jag dig många gånger om du också
kände så
Det blev dina raka och spontana nej jag valde att
förlita mig på

Jag behövde inte längre höja rösten för att få dig
att lyda
När gränsen var nådd kunde du bara genom att
titta på mig tyda
Om du vid nåt tillfälle gjorde mig så besviken att
jag brast ut i gråt
Var du inte rädd för att ge mig en kram och säga
förlåt

Efteråt kunde vi ligga och kramas, gråta och prata ut
om saken
För att sen lägga det bakom oss och på natten slippa
ligga vaken

Bilden av dig som en värsting har för många säkert
varit självklar
Istället blev du en riktig myskille så omtänksam,
ödmjuk och rar
Jag är så otroligt stolt över den människa du har blivit
Och hoppas att vi de tveksamma på näsan har skrivit

Du är det bästa som nånsin hänt mig
Du är mitt allt och JAG ÄLSKAR DIG!!!
 

Kram och bye!! 

Tog bussen "tidigt" (7.49 vilket är extremt och ångestladdat tidigt för mig..) till skolan idag. Fick då syn på en rubrik i nån sån gratistidning där det stod något om att kärleksbrev ökar självförtroendet. Kom då att tänka på senast jag fick kärleksbrev och då menar jag såna som är skrivna med papper och penna och som kommer som en överaskning med posten.. Hur många gör det i dagens läge typ? Jag skulle nog tippa på att det blir mest sms nuförtiden.. Och visst blir man glad av kärleksfulla sms, men om jag jämför med kärleksbreven jag brukade få för ca 10 år sen, så föredrar jag faktiskt kärleksbreven.. Dom känns mer äkta på nåt sätt.. Skrivaren har liksom lagt ner lite mer arbete på sin kärleksförklaring (OBS! Behöver inte vara så, bara min känsla..).

I alla dessa brev, som det strömmade in ett par av varje vecka, var även mina tjejkompisar högst delaktiga i. Det blev mycket ylande, åååhh:ande och avundsjuka blickar.. Varje morgon när jag kom till skolan, stod tjejerna där förväntansfullt med tindrande ögon och undrade om jag hade med mig ett nytt brev. Dom var nästan som barn på julafton eller en knarkare som väntar på sin langare.. Förstår att det låter helgalet, men killen skrev ju sååå fina brev!! Tyckte jag åtminstone då (och uppenbarligen tjejerna också).. Idag kan jag faktiskt läsa breven med helt andra ögon och se hur ytlig han var, men då på den tiden var det just breven från min kille på kåken som höll mig flytande.

Ja, han tillhörde ju tyvärr den procent som inte ville leva lagligt (säkert därför tjejerna i skolan imponerades av hans mjuka sida ). Att just jag satt och väntade troget på en kåkfarare borde inte vara så svårt att förstå för er som läst hela min blogg . Allt som är svårt är (förhoppningsvis "var" numera) ju en riktig utmaning. Tänk den som kunde omvända en sån liksom.. Har börjat läsa en ny bok nu som heter: "Varför väljer jag alltid fel partner?". Saknar ju faktiskt kärleken som fan!! Någon att somna och vakna med, någon som får mig att le lyckligt bara av tanken på honom oavsett var jag befinner mig (ja t o m om jag är på gyn och har en äcklig gubbe som rotar i mig). Ja någon som jag kan dela min vardag med och som älskar mig för den jag är..

Författaren av boken tar upp olika personer och deras problematik och jag kan minsann säga att jag är en blandning av dom allihop!! Blir man deprimerad eller?? Snacka om att jag verkligen har problem!! Lyckligtvis träffade jag ju "exet" som fick upp mina ögon och nu jobbar jag verkligen på det! Men ändå liksom!! Jag vet ju redan mycket av det hon skriver, men att bryta detta dåliga omedvetna tankemönster är fan inte lätt.. Mina största problem är ju att jag sällan stöter på dom killar som jag faktiskt skulle vilja stöta på. Jag tror ju inte att jag är tillräckligt fin för dom. Jag har ju faktiskt fött barn och "förstört" min kropp. Brösten har dragit söderut, magen har förstörts med bristningar osv.. Samtidigt vet jag om att mitt inre är väldigt bra (jo jag vet, skrytigt... ) och att killarna faktiskt får ta mig som jag är eller låta bli!

Ett annat problem jag har är ju då att jag blir mer intresserad av killar som inte visar mig nåt större intresse. Ett exempel på det är "tysken". Jag var säker på att mina känslor inte var rätt, men när jag dumpade honom och han inte rörde en fena för att få mig tillbaka (det minsta man kan begära var väl att han skulle sitta där olyckligt kär och gråta i flera veckor), ja då gick ju jag så klart igång direkt. Då helt plötsligt blev intresset för honom väldigt stort. Innerst inne visste jag dock och sa det till mig själv många gånger, att jag bara lurade mig själv. På grund av problemen med min mamma under uppväxten (brist på kärlek, trygghet och uppmärksamhet) triggas jag igång av olika såna situationer.

Idag vet jag att mamma inte menade att göra mig illa. Liksom jag, vill hon känna sig behövd av människor och de som verkligen behöver henne, får all hennes uppmärksamhet och omtanke. Jag var ett "starkt" och självständigt barn som klarade mig själv (fick väl lära mig att göra det antar jag) och automatiskt blev jag inte lika viktig i mammas ögon. Jag är likadan själv.. De kompisar som har en massa problem med allt och typ ALDRIG lär sig av sina misstag, utan bara behöver mitt stöd för att bli bekräftade, ja det är dom kompisarna jag har lagt ner mest tid och energi på. Dom andra som faktiskt är mer välmående och riktiga vänner, ja dom har jag tyvärr försummat. Dom har ju inte behövt mig på samma sätt.. Hmm.. Jaja.. Det är aldrig försent att ändra sig!!

Nu har jag varit lite djup ett tag och ska därför göra ett "ytligt" tillkännagivande!! Jag har slutat med taekwondon!! Jo jag vet att det är dåligt och slappt av mig, men jag har redan missat en del och kommer att missa ännu mer den närmsta tiden. Idag somnade jag på soffan och vaknade inte förrän klockan var alldeles för mycket. Sen jobbar jag ju ibland, reser hem till familjen, har tentor mm och då finns det liksom ingen anledning att kasta pengar på något jag missar hela tiden.. Lovar att göra ett försök igen till våren. Jag hoppas innerligt att tillvaron har stabiliserats då..

Nu är klockan mucho (om man nu inte jobbar natt förstås, för isåfall är den nästan ingenting..), och jag ska kolla på ett inspelat avsnitt av House.. Diggar honom!! Han är verkligen helt knäpp!!

Skriver snart igen!

Kram och bye!!

Jaha.. Då börjar allt återgå till det vanliga. Skolan är igång, träningsvärken har börjat ge med sig och Jacob har minsann övergett ciggen!! Dealen var att han skulle få snusa istället.. Och jag vet inte riktigt om det är som att behöva välja mellan pest och kolera, men jag valde koleran.. eller förlåt.. jag menar naturligtvis snuset. Han ser så knäpp ut med en prilla under läppen (än så länge bara portionssnus), men det kan ju kanske bero på att han fortfarande är min baby och föreställ er själva t ex en femåring med snus under läppen. I en mammas (åtminstone mina) ögon blir barnen aldrig riktigt stora.. Jag fasar för dagen då han ska flytta hemifrån!! Hur ska han klara sig utan mig liksom?! Och NEJ jag är ingen sån där diskus-förälder (eller vad det nu heter?) som gör allt åt min son, så att han aldrig får lära sig att göra något själv. Åååh nej! Han får minsann klara sig själv många gånger. Han t ex torkar sig själv på toa, duschar själv, skär själv upp sin mat, knyter sina skor mm..

När det gäller taekwondon har jag bestämt mig för att ge det några fler chanser... Messade faktiskt den heta tränaren och frågade vad han tyckte och om att jag eventuellt inte kan träna fler lördagsmorgnar..

"Klart du ska fortsätta. Du kommer inte att missa mycket, vi kommer att förklara noggrant varje gång. Och vi repeterar mycket, vilket du kommer att se. Det är fler som bara kan en gång i veckan. Och alla tränar i sin takt. Så det löser sig . Vi ses när du kan

Visste inte riktigt hur jag skulle våga tolka hans svar och "skrattgubben" sist i meddelandet, vad betydde den liksom?? Antingen vill han vara snäll och tänker inombords "Oh my god" du har ju inte en chans, eller så behöver klubben de 600 kr som träningen kostar för en termin. Det finns ju klart ett alternativ kvar. Han är kanske ärlig och tror på mig (vilket jag själv har lite svårt att göra efter "den stora floppen"..). Kommer nog bli lite lättare att ha honom som tränare i fortsättningen faktiskt. Fick ju reda på att han har katt och jag som är allergisk, kan därför inte stöta på honom..

En annan riktigt rolig sak!! USA-resan är bokad och betald!! Flygbiljetterna till mig och Jacob kostade 11400 kr och därmed gick alla CSN-pengarna till det (visst är det synd om oss fattiga studenter!? : Åååhh vad jag längtar!! Tänk så mycket vi ska få se och uppleva!! Har sparat och längtat i snart 7 år nu och snart kan jag stryka USA-resan från listan över "mina drömmar och mål" . Den listan innehåller flera saker som just nu ligger på is. Så här ser den ut:

*USA-resa (sommaren -08) Jippiiiiii!!!!!

*Resa till nåt varmt ställe lååångt borta (t ex Thailand eller Karibien). (Blir förhoppningsvis verklighet 2010
när jag tagit examen..)

*Träna kampsport. (Done )

*Ta motorcykelkort. (Förhoppningsvis i framtiden..)

*Lära mig spanska. (I framtiden.. Tillräckligt mycket plugg just nu )

*Gå salsa-kurs (I framtiden, helst med en het kille som är min!!)

*Lära mig köra skidor (utförsåkning) (Även här helst med en het kille som är min!! Ja så då kan det ju dröja... :

*Köra snöskoter (se ovan.. :

Ja så här ser listan ut än så länge.. Det lär säkert komma till fler saker på "vägen"..

Nu till något mycket viktigare. Morfar har opererats och det verkar som att operationen var lyckad. Han ska snart komma till ett korttidsboende, vilket känns bra för oss alla eftersom han är dement och lider av åldersdiabetes.. När man har diabetes är det ju viktigt att äta rätt och hur lätt är det när man glömmer en massa hela tiden??

Ska berätta mer om morfar en annan gång!!

Nu är det dags för mig att slappa lite. Ska jobba inatt, men skriver snart igen..

Ps. Har fått lite kritik för att jag "lämnar ut" mina ex och att det skulle försvåra min möjlighet att träffa någon eftersom ingen vill riskera att bli uthängd på nätet om det inte håller med mig.. Vill därför förtydliga att jag definitivt INTE lämnat ut mina ex i jämförelse med vad som faktiskt hände. Det jag skrivit om här, är bara en droppe i havet..

Kram o bye!!

Nu har premiären av taekwondon gått av stapeln och jag sitter här med en jäkla träningsvärk på baksidan av benen, som blir värre för varje dag som går.. Det kanske inte verkar så konstigt om man tänker på att det är en tuff sport, men med tanke på hur många minuter jag deltog, så är det väääldigt konstigt!! Det som jag så hett längtat efter (dock inte så mycket som en het karl.. ) i flera veckor, blev en total flopp!! Efter 20 minuter på "mattan" vinglade jag ut till toaletten och trodde jag skulle spy.. Och gissa om jag skämdes!! Där kommer man helt ny, iklädd vita gympabyxor och en rymlig t-shirt som är menad som skydd för att dölja fettvalken på magen. Och tur var kanske det eftersom de andra tjejerna hade platta magar allihop!! Tränaren visar sig dessutom vara en riktig heting!! Lång, vältränad och med ett mörkt kort lockigt hår som man egentligen skulle vilja gå fram och dra handen igenom.. *suck* Inte nog med det!! Han har en karisma som man sällan möter hos folk. Och denna kille ska alltså då bevittna och instruera mina pustande och frustande försök att bli en grym taekwondo-brutta, samtidigt som jag uppgivet ser mig själv i spegeln och inser att magen syns tydligt trots en tältliknande t-shirt..

Därför blir det extra viktigt denna första gång att visa "hetingen" att jag faktiskt pallar med hans träning trots min stora "hydda".. Ni kan säkert föreställa er hur stor förnedringen är när jag tvingas bryta efter 20 minuter och jag inser naturligtvis att risken är överhängande att han tror det beror på övervikten!! Men sanningen är faktiskt den att jag verkligen INTE tyckte att det var sådär extra jobbigt att träna detta pass. Jag har faktiskt (hör och häpna!!) tränat en del på Friskis och svettis (detta var innan jag åkte på Norgeäventyret och därmed bröt en regelbunden och för mig nyttig syssla..) och jag vet därför att jag kan bättre. Jag har verkligen funderat över olika förklaringar och det verkar om att det faktiskt kan finnas flera olika faktorer som spelar in:

*Klockan 10 en lördag!! Vem är "vaken" då??

*Har inte hunnit få i mig tillräckligt mycket vätska

*Samma sak har hänt för flera år sen då jag tränade Nautilus och jag stack dit redan på förmiddan

*Har gått på GI-diet i 2 veckor, vilket inneburit väldigt lite protein och kolhydrater

*Dålig kondition och viktuppgång..

Trots allt tänker jag göra några försök till.. Jag ska klara detta!!

En väldigt tråkig nyhet är att min morfar ligger på sjukhus och att läkarna har hittat en tumör i urinblåsan. Jag och Jacob satte oss på bussen efter träningen och åkte dit. Eftersom morfar har en vaskulär demens, har han själv inte så stor koll på varför han är på sjukhus och tar därför det hela med stor ro.. Det är tvärtemot hur jag tar det!! Min morfar är och har alltid varit den viktigaste (och bästa) manliga förebilden för mig och jag har därför honom att tacka för att det gått så bra för mig med allt här i livet!! Jag älskar honom obeskrivligt mycket och tanken på att mista honom är outhärdlig. Den enda förmildrande omständigheten är att han då äntligen får återförenas med mormor..

Jo jag tänkte ju då berätta om min lilla resa norrut till den tyska vagabonden. Ja vagabond var ju vad han kallade sig själv (och redan där borde jag kanske ha anat ugglor i mossen... I min kurslitteratur på socionomprogrammet stod det faktiskt att vagabondism är ett socialt problem.. Utmaning, utmaning, utmaning... Ja, ni förstår..) Om man slår upp ordet i ett lexikon (vilket jag gjorde i samma ögonblick som han tilltalade sig som det, eftersom jag var tvungen att kollat exakt hur stor utmaningen skulle bli..) står det följande:

"Person som valt att leva kringvandrande, utan fast bostad eller arbete, vanligtvis med framhävande av frihet och obundenhet..."

Tja... Efter att ha läst dom raderna bestämde jag mig... Han skulle jag ha!!!! Lyckades jag tämja honom var jag bäst!!! (För dom som inte kan läsa ironin mellan raderna vill jag bara meddela att jag nu och väldigt ofta är ironisk... INTE bitter... )

Oki... Back to the story.. Vi hade bara träffats två gånger, när han bjöd upp mig till Norge. Han var för tillfället på ett jobb i en liten "håla" som heter Bardufoss. Detta var i slutet av januari i år. Flygbiljetten skulle han pröjsa och hemresan skulle vi göra i hans Dodge Van genom hela Sverige!!! Kontrollbehov som jag har, så satte jag mig och kollade vilka flyg som skulle passa bäst i tid (och naturligtvis även i pris eftersom jag faktiskt är snål även med andras pengar..). Meddelade sen detta till "Tysken" som skulle be sin arbetsgivare att fixa allt. Men naturligtvis så slutade det som det ofta slutar när karlar ska göra nåt.. Arbetsgivaren bokade en senare rutt, vilket skulle innebära att jag fick vänta 5 timmar i Oslo.. (Just därför jag själv kollade tider och så för att undvika sånt) Men "Oh my god"!!!! Vad är det för fel på vissa (karlar) liksom? Beklagade mig lite för "Tysken" eftersom jag verkligen HATAR att vänta, men ville samtidigt inte verka otacksam och försökte tänka positivt.. Typ att jag kunde använda tiden åt att plugga.. (Inombords svor kontrollfreaks-Görel och förbannade alla osmarta karlar.. Om jag hade fått bestämma så hade allt blivit mycket bättre ).

Nåja.. Jag svalde ilskan och flög upp till Oslo.. De 5 timmarna hade nästan gått när avgångshallen var tvungen att utrymmas!!! Kan ni ens fatta? Tusentals människor som fick gå ut och vänta tills nån terrormisstänkts bagage hade kollats igenom och sen skulle ju alla igenom säkerhetskontrollen igen.. Det tog tid!!! Och jag var livrädd för att flyget skulle ställas in.. Och mycket riktigt så blev det inställt (pga snöstorm fick jag veta senare)... För att göra en lång historia kort, så efter många turer fram och tillbaka fick vi sova på ett hotell uppe på Holmenkollen precis brevid backhoppningsrampen. Fantastisk utsikt, men jag var på ett jäkla humör och trött så jag höll på att börja lipa (och ciggen kostade 100 kr asken..).

Det är ett argument som inte direkt biter på min son kan jag tala om.. Eftersom jag själv är "gammal" fd rökare, så vet han nog att det inte ens är lönt att försöka slå i mig att han röker för att det är gott. Egentligen är det kanske mitt fel eftersom han har haft en mamma som rökt under hela hans uppväxt. Kanske borde jag ha förstått när jag såg hur varenda en av hans kompisar försökte verka coola med en cigg i näven.. Men på nåt sätt trodde jag att han inte skulle påverkas av att jag var svag för cigaretterna och absolut INTE att han skulle falla för kompistrycket. Jag var helt säker på att jag uppfostrat honom till att bli mycket starkare än så och dessutom starkare och bättre än mig. Genom en massa kärlek, bekräftelse, komplimanger och beröm, trodde jag att jag skulle "skapa" ett barn med ett väldigt bra självförtroende. Nånstans måste min plan ha gått helt åt fanders och jag har verkligen rannsakat mig själv och andra faktorer såsom mitt rökande, mina kraschade förhållanden och bristen på sunda manliga förebilder. Visst finns det en pappa, men inte en sån pappa som är som en pappa bör vara. Pappan är väl mer som en "lekkompis" som lirar dator med honom och inte riktigt vågar visa kärlek och närhet. Men nu är det som det är och att försöka hitta nån syndabock löser inga problem. Jag vet bara inte hur jag ska bära mig åt för att nå fram till honom så att han slutar innan det har hunnit bli ett långt och invant missbruk. Numera röker han bara när han blir bjuden eller har fått månadspengen och en månadspeng på 300 kr räcker inte länge om man röker... Nån som har några tips jag kan använda på honom?

Ja själv har jag ju då slutat med sånt ofog.. Fimpade för gott (?) den 29 maj i år. Tog hjälp av en bok som heter "Äntligen icke-rökare" och det var många som undrade om jag verkligen trodde att jag skulle kunna sluta med hjälp av en bok.. Och då sa jag att jag visste att den var bra eftersom att jag läst den en gång innan och slutat.. Hmmmm... Lite motsägelsefullt!! Då kan den ju inte ha varit så bra kanske... Första gången jag läste den var 2004 i augusti och jag slutade utan några större problem. Det var ju inte direkt som den gamla reklamen för Nicorett, där det kom stora cigaretter och anföll en överallt. Jag behövde heller aldrig "försvara" mig med plåster stora som kuddar, tuggummin eller inhalatorer.. Jag slapp dessutom att använda min Astma-medicin lika ofta som innan.. Så egentligen fick jag bara en massa positiva effekter. Men sen träffade jag ju "Honom"!! Ja ni vet ju säkert vem jag menar.. Jag var verkligen tvungen till slut!! Om jag inte hade stuckit iväg och köpt cigg istället för att lyssna på hans omogna tugg, hade risken varit stor att jag tänt eld på honom istället för ciggen!! (Om Han skulle läsa detta nu så vet jag precis vad han skulle säga. "Ja det var ju precis vad jag visste!! Hon är ett riktigt psyko och hon skulle verkligen kunna göra en sån sak!!" Och allt detta skulle han säga med riktig drama-queen-röst!!) Tydligen sa jag vid något tillfälle på fyllan att jag ville döda honom.. (Får lätt minnesluckor när jag dricker.. Och det jag inte minns har aldrig hänt..) Visserligen inte med någon psyko-röst, utan mer ledset, desperat och uppgivet. Kanske för att få någon form av reaktion av honom på att han verkligen kunde förstå hur illa han gjort mig. Å gud vad jag ångrar det!! Att ens önska någon annan död, är totalt förbjudet!! Och vet ni!?! Då minsann var jag storsint och bad om ursäkt om och om igen!! Ihop med mina bästa kompisar just då, cigaretterna, hände aldrig såna saker. Så när det tog hus i helvete, ja då var det jag som stack iväg och köpte cigg. Sen när vi blev vänner igen, var jag ju tvungen att sluta och därför måste jag ha rekord i att sluta röka!! Åtminstone år 2005... Och tilläggas bör att jag ALDRIG skulle kunna döda varken honom eller någon annan. Jag är alldeles för vek och tål inte ens att se personer, som verkligen förtjänar det, få stryk. Så den enda gången jag kan vara lite psyko, det är i mina tankar när någon gjort mig riktigt illa (mest som tröst och som en del av bearbetningen). Och eftersom ingen kan se mina tankar + att det jag inte minns aldrig har hänt, så är jag alltså INTE psyko..

Är det inte konstigt!? Nu har "Han" minsann nämnts även i detta inlägget!! Men som jag sagt innan, han är en viktig pusselbit och en av milstolparna i min själsliga resa. Och det är en resa som faktiskt går framåt för det mesta. Ett tydligt framsteg, som ändå inte var helt perfekt, var snubben jag träffade i julas.. En riktigt spännande kille från Tyskland, som arbetade lite här och lite där (oftast i Norge) och som tidvis bodde hos nåt gammalt knull(i dubbel bemärkelse eftersom hon var 60). Detta lite fria levnadssätt väckte mitt intresse ganska snabbt. Eftersom han jobbade i Norge kunde vi inte träffas speciellt mycket och gissa vem som var lycklig när han bjöd upp mig till norra Norge under en dryg vecka?

Kom på en sak som jag faktiskt inte riktigt tänkt på, eftersom det är så självklart för mig hur jag känner inför allt det där gamla med exet. Ni kan ju faktiskt bara läsa det jag skriver och i era ögon kan jag ju faktiskt verka en aning eller rent utav jävligt bitter på exet. Jag förstår om det kan verka som att jag inte kommit över alla känslorna för honom, men sanningen är faktiskt att jag har det och att jag dessutom är honom grymt tacksam idag. Förstår att det låter helskumt, men "äventyret" med honom var en viktig milstolpe under min själsliga resa och det hjälpte mig faktiskt att få upp ögonen för hur snett ute jag var i val av killar. Det var ju, som jag tidigare påtalat, ingen direkt slump att jag träffade någon som honom. Man söker sig till det man är mest trygg i.. Jo jag vet att det låter helgalet, för vem är trygg med en sån respektive? Men det jag menar är att man söker sig till det man är van vid hemifrån sen barnsben, eftersom allt annat är lite främmande.. Ta till exempel en kvinna som växt upp med en pappa som proppade till mamma var och varannan dag. Hon väljer ju i de flesta fall en karl som gör likadant som pappa. Och sonen som växte upp i samma hem letar upp en tjej han kan proppa till. (Bör tilläggas att det inte alltid blir så... Bara så ingen tar illa upp..) Nu låter det nog som att jag växt upp i ett hem där pappa behandlade mamma som skit, men riktigt så enkelt var det inte. Det var nog mer att alla såg mig som ett starkt och självständigt barn som inte behövde visas vare sig uppmärksamhet eller kärlek. Därför blev hela min tillvaro en kamp för att få detta av min familj, vänner, lärare eller killar. Kampen övergick till ett livsmönster och att få någon att älska mig, var alltid en stor utmaning. Speciellt när jag letade upp dom som var riktigt svåra. Låter det virrigt? Säger som en del av mina ex: "Skippa psyksnacket!!"


Om vi ska återvända till mitt ex, så är det enda som kan kännas lite sorgligt med honom, att han förmodligen hatar mig och det är ingen känsla som är bekväm för mig. Det där handlar inte det minsta om att det är av just honom jag är avskydd, utan jag mår helt enkelt bara dåligt av att vara illa omtyckt (är ju faktiskt en riktigt snäll och empatisk toppenpingla som alla borde gilla). Detta är en av de stora utmaningarna på min själsliga resa och jag vet att jag måste sluta bry mig om vad "de oviktiga" människorna i mitt liv tycker och istället lägga min energi på de som förtjänar det. Har ett fåtal (närmare bestämt tre) riktigt bra vänner. Såna som man kan anförtro allt. Såna som vet allt om mig och som aldrig skulle vända det mot mig. Såna vänner som alla borde ha åtminstone en av. Ni kan ju bara gissa vilka sår i öronen dom har emellanåt.. Det är ett under att ingen av dom fick spel på mig under året med exet!! Tänk er själva! Samma tugg var eller varannan dag. En gång tror jag faktiskt att vi (jag och exet) lyckades hålla sams i två hela veckor på raken!! Det var rekord!! Annars brukade vi bara klara kanske 2-3 dagar. Men just då hade jag bestämt mig för att testa en ny taktik. Den bestod av att nonchalera allt dumt exet sa och bara skratta bort det. Och det fungerade faktiskt bra för honom, medans jag bara samlade allt inom mig tills det till slut rann över efter två veckor. Gissa om det blev en urladdning som hette duga!! Försök föreställa er en tecknad serie där den ena är alldeles röd i ansiktet och skäller så att den andres hår ligger slickat bakåt. Typ så . En liten parantes är att jag flyttade några veckor senare...

Nu är klockan mycket och det är dags för mig att krypa under täcket. Ville bara förtydliga vissa saker först och ja... nu vet ni att jag inte är bitter.. Jo förresten lite bitter är jag.. Men bara över alla kilo som satt sig sen jag slutade röka för tre månader sen.. Jäkla skit!!! Men med nyttig mat (GI), promenader och taekwondo ska jag förhoppningsvis snart vara i form igen.. Tyvärr så har sonen lagt sig till med mina dåliga ovanor.. Min "lilla" baby har börjat röka!!! Egentligen borde jag ge honom utegångsförbud tills han blir myndig!!

På återseende!!!

Kram och bye...

Oki... Dags att berätta om hämnden på exet.. Låter nog mer dramatiskt än vad det faktiskt var. Men jag lovade ju trots allt att berätta. Eller lovade gjorde jag nog inte direkt..

Jo, det där exet hade ju faktiskt sina ljusa stunder också, då han köpte dyra saker till mig. Detta hände vid 3 tillfällen tror jag. Första gången var i samband med den där ex-sambo-hämta-saker-blodtillförsel-till-snoppen-incidenten. Det var väl ett sätt att köpa sig min förlåtelse och jag dömer verkligen inte honom. Vågar lova att det finns många människor som tror att allt går att fixa till med pengar. Så när det gäller det, var han inte värre än många andra. Jag är ju mer typen som skulle uppskatta ett djupt och långt samtal med ilska, tårar och lite skrik.. Brukar faktiskt inte skrika på min partner. Hände nog bara en gång med exet (trots att jag med facit i hand borde skrikit ilsket nästan varje dag...). I vilket fall som helst kom han hem till mig ett par dar efter "förlåtandet" med en alldeles ny cykel och den var verkligen såååå fin. Men hur kul tror ni det var att cykla omkring på nån jäkla otrohets-förlåt-mig-gåva?? Eftersom jag saknade bil, kom den ändå väl till pass och efter ett tag lärde jag mig faktiskt att tycka om den. Titta på bilden så förstår ni varför!!! Visst är den fiiin!!?? OCH Cooool!!!





Idag är den en av mina favoriter på "pryl-listan". Kan tilläggas att jag ibland faktiskt pratar med favoriterna på min "pryllista".. Som t ex mina röda adidas-skor och min digitalkamera. Jag ser det som ett bra tecken på att jag verkligen uppskattar mina saker och att jag inte är bortskämd, medans andra säkert ser det mer som ett schizofreni-tecken.. Men vem bryr sig!? Inte jag!!

Oki.. Jag ska väl fortsätta min berättelse och försöka komma till saken. Ska först bara berätta att den tredje dyra saken jag fick, var en röd fin jacka i 30-årspresent. Den kostade hela 1800 kronor minsann. Jag verkligen äääääääälskar rött, så naturligtvis blev jag jätteglad!! Tror däremot aldrig att jag pratade med jackan faktiskt.. Bara nån lite lätt smekning i förbifarten då och då.. Tror faktiskt att detta mest berodde att jackan egentligen var en förlåt-att-jag-drog-till-exet-och-gökade-igen-gåva.. Men jag hade ju vant mig vid att dela med mig av hans kön vid detta laget, så därför klarade jag faktiskt att glädja mig åt jackan..





Men det som "Hämnden" egentligen handlade om, var det mc-ställ han köpte till mig för att jag skulle åka säkert på hans mc. Tilläggas kan ju att jag vänligt men bestämt avböjde vid flertalet tillfällen. Något som han vägrade lyssna på. Helt ärligt så tror jag mer att det handlade om att han ville att vi skulle matcha varann på hans nyköpta hoj, för ställen var precis likadana. Så det slutade med att jag "fick" ett mc-ställ á 3500 kr (cirka..minns dåligt). Det var ett fint ställ och visst kändes det extra fint att susa fram i likadana ställ och i ett som faktiskt var mitt och inte nåt jag fått ärva av hans ex-sambo. (Det visste jag naturligtvis inte direkt eftersom han ljög och sa att han köpt det billigt av en jobbkompis.. Det gamla alltså.. Förstår om det är lite svårt att hänga med i svängarna..)

Dagen kom då det var dags för mig att lämna det sjunkande skeppet.. Jag hoppades ju naturligtvis på att han skulle stoppa mig och böna och be om att vi skulle kämpa med hjälp av en terapeut. Men ack nej.. Internet vimlar av tjejer, så varför rädda det man har? Vid flytten av mitt bohag ut ur hans hus, visade det sig att mc-stället inte räknades in i mitt bohag. Och jag orkar inte ens gå in på detaljer, så för att göra en lååång historia kort, så bråkades det mycket om det där stället. När han var ilsk slängde han det efter mig och vice versa. Det slutade iallafall med att han slutade vara ilsk och kastade det därför inte efter mig fler gånger och det stannade därmed i hans hus ett bra tag. Om jag ville ha det, fick jag snällt punga ut med 2400 kronor (vilket egentligen var ett ganska bra pris om man bortsåg ifrån att stället VAR MITT!!!!!).. Gjorde förresten en MYCKET barnslig sak innan jag slängde det på honom sista gången... Jag skrev mitt namn med spritpenna på jackans foder!! Med stora bokstäver!!! Ni vet så man gör i barns kläder, fast med bokstäver som är 20 gånger så stora!! OH MY GOD liksom!!! Hur moget är det på en skala, typ?? Kändes som en bra idé just då och jag ville ju faktiskt bara försäkra mig om att han inte skulle kunna ge det till nästa tjej..

Tyvärr har jag den tråkiga sidan i mig som heter: HÄMND.. Den sidan kommer bara fram när någon gör mig riktigt illa och vanligtvis stannar fenomenet i mina tankar. Om jag ens skulle berätta hälften av alla mina hämndtankar genom åren, skulle dom där schizofen-tecken-tankarna hos andra blomma ut helt. Så därför håller jag dom för mig själv.. Men kontentan av alla såna tankar är egentligen att jag vill att den som gjort mig illa ska få känna samma smärta som denne orsakat mig, eller helst ännu värre egentligen. Så när det gällde exet då, så försökte jag tänka ut vilket som var hans svaga punkt och kom fram till: PENGAR. Om jag var riktigt smart, kunde jag nu slå två flugor i en smäll. Jag kunde få tillbaka MITT ställ och samtidigt få min lilla hämnd. Att lura till sig en sak och sen skita i att betala, kan kanske låta som en enkel sak. Men nu har ju jag då några handikapp som försvårar en sådan operation. Jag tror på karma och jag hatar att ljuga!! Därför var jag liksom tvungen att skriva ihop ett mail som skulle sändas när jag väl hade stället i säkert förvar.. (Drama-queen!!) I mailet skrev jag ner allt som jag tvingats hålla inom mig under vår tid tillsammans och avslutade med att, eftersom jag fått ta så mycket skit, ansåg jag mig ha rätt till MITT ställ utan någon betalning. (Kan tilläggas att jag skrev på det där mailet i flera veckor.. I början höll det en väldigt låg nivå, med sånt där jag-är-så-sårad-barnsligt-snack.. Typ: "Jag har aldrig njutit av din snopp", "Du var minsann inte den enda som fantiserade om andra" och annat sån skit.. Men jag redigerade det många gånger och till slut var jag ganska nöjd med upplägget.)

Inom mig var det helt kaotiskt och när han väl lämnat över stället och jag hade gömt det i den nedersta lådan på vinden (ifall han skulle tränga sig in i lägenheten och bakbinda mig och ta det..), mådde jag faktiskt riktigt dåligt över mig själv. Fick snabbt veta att lurendrejeriet OCH mailet verkligen tog hårt.. Så jag hade verkligen lyckats med mitt uppsåt. Ändå ångrade jag mig som fan och kände mig som en riktigt hemsk människa. En dag kommer det förmodligen att slå tillbaka mot mig och då är jag beredd och tar mitt straff.

Idag är stället sålt. Fick 2500 kr för det och för pengarna köpte jag 1 par Levis-jeans och en massa toppar. (Spritpennenamnet gick faktiskt enkelt att ta bort med T-röd...)

Är jag lyckligare för att jag fick hämnas och för att jag fick en massa nya kläder i slutändan???

SVAR: JA!!!!


Skoja bara!!! Absolut INTE!!! Skulle önska att jag kunde få det ogjort. Så kunde åtminstone jag haft rent mjöl i påsen och lämnat "det sjunkande skeppet" med huvudet högt. Istället la jag mig på hans låga nivå och blev precis lika barnslig och tjurig som honom. Till mitt försvar kan jag säga att jag hade tagit en paus i "min själsliga resa" under tiden med honom.. Har påbörjat "resan" igen och känner att den för mig åt rätt håll.. Det är en lång resa jag har gjort och det är en ännu längre resa jag har kvar..

Nu måste jag sova! Berättar mer en annan dag!!

Kram och bye!!

För två år sen genomgick jag den absolut jobbigaste tiden i hela mitt liv.. Det låter kanske lite dramaqueen-aktigt, men det va nog faktiskt så.. Flicka träffade pojke. Pojke visade sig vara hmmm, hur ska man säga det på ett sätt som inte låter bittert?? Jo men han hade väl lite problem med sig själv om man uttrycker det lindrigt... Jaja... jag vet.. Det är aldrig ens fel att två bråkar.. O ja kan ju erkänna att jag inte alltid är världens lättaste att leva med, men jag gör åtminstone så gott jag kan.. Ni vet.. kompromissar, försöker reda ut problemen, säga förlåt (när det är jag som gjort fel... typ ALDRIG...) och sånt..

Åter till storyn... Jag valde alltså då att stanna med honom trots allt och t o m att flytta ihop.. Levde ju i den där kvinnliga tron om att man ska ta hand om sina män och framförallt försöka ändra dom till varje pris. Det är ju det som är själva tjusningen med dom "svåra" killarna. Och dom svåra killarna har man ju givetvis haft gott om.. Men denna killen var verkligen svår!! Mycket värre än nån annan jag mött och det blev mitt livs utmaning... Utan att gå in på detaljer och för att försöka göra storyn kort, så vill jag bara berätta att vi träffades och "kärlek" uppstod. Killens ex-sambo skulle hämta sina saker, killens snopp stal allt blod från huvudet och killen kunde inte styra snoppen som "ofrivilligt" drog sig in i hennes mus.. Jaja.. Allt går ju att förlåta.. Eller?? Jag gjorde ju det o "förstående" som jag var, förstod jag ju precis varför han gjorde så och stackars lilla han behövde liksom bara lite tid att försöka kontrollera blodtillförseln till penis när det gällde exet. För att trösta mig, kunde minsann alla i hans närhet (inte speciellt många.. mamma, pappa, bror och en kompis...) intyga vilken bitchig, egoistisk, lat och korkad brud exet var.. Hörde faktiskt aldrig något snällt om henne konstigt nog.. Tydligen bara hans snopp som hade goda saker att "komma med" när det gällde henne..

I vilket fall som helst så gick allt åt helvete mellan oss.. Av hans ex fick jag faktiskt höra att han fantiserade om henne när han och jag hade sex (vilket han faktiskt ursäktade med att det inte var varje gång).. Så då kan man kanske egentligen säga att jag har haft en trekant!? Nä jag kan erkänna att det gjorde ont som fan och naturligtvis gick han tillbaka till henne.. Detta förstärkte mina åsikter om henne (som byggde på det jag hört från honom o hans lilla sk "sociala nätverk" och när jag äntligen släppte min ilska och mitt agg emot dom två, ja då kom jag till en massa olika nya insikter.

*Allt som sagts om henne var sant eftersom att hon kunde vara ihop med den störda jäveln...

*Jag kan använda tamponger utan att få skäll för att dom ska göra mig slapp..

*Jag kan laga mat utan att ha nån som gnäller över att jag inte gör som hans mamma..

*Jag kan gråta utan att bli hånad..

*Jag kan älska min son precis så jättemycket som man ska utan att ha en karl som sitter brevid och är avis..







*ALDRIG MER SVÅRA KILLAR!!!!

Senaste året har jag inte funderat så mycket på mitt ex o hon tjejen.. Jag har mest känt att det är bra att dom håller fast vid varann, så han inte hittar nån så snäll som mig som blir alldeles knäckt av hans beteende... Det var mitt eget fel att jag blev så dåligt behandlad... Jag tillät ju det och satte inte stopp direkt..

Fick kontakt med "henne" för ett tag sen. Det var slut mellan dom.. Misstänksamt läste jag hennes mail och tänkte ironiskt "ja.. eller hur..". Ändå slutade det med att vi hördes av på telefon och båda fick chansen att säga sin mening (vilket tog 5,5 timmar). Det visade sig att vi faktiskt är mer lika än jag nånsin kunnat tro.. Allt det där om att tröstas genom att "alla" i hans omgivning kunde intyga vilken bitch man var, hade hon också fått höra.. Hans omgivning var hela tiden väldigt trevliga o snälla mot henne och hon kunde inte tro sina öron när jag berättade hur deras inställning till henne hade varit.. Precis så hade det ju varit för mig också och jag hade aldrig ens kunnat ana att hans föräldrar skulle baktala mig på det sättet!! Alla i hans omgivning hade alltid gett sken av att dom verkligen gillade mig och sa alltid att dom var glada att han träffat mig.. Kan ni fatta!!! O så snackar dom en massa skit när det tar slut!! Kan ju kanske bero på min "Hämnd" (tar det en annan gång), men den var ju faktiskt väldigt lindrig egentligen i proportion till vad han gjort och egentligen förtjänade. Det visade sig iallafall att "Hon" och jag hade likadana erfarenheter med allt annat också när det gällde honom!! Han var en utmaning och ett projekt vi båda var tvungna att lösa.. Ingen av oss lyckades.. Men kontentan med denna lilla berättelsen är att jag aldrig brukar döma människor utan att först få träffa dom o bilda mig en egen uppfattning... Så därför vill jag bara säga:

DÖM ALDRIG, UTAN SKAFFA EN EGEN UPPFATTNING FÖRST!!!

Tack för ordet!!

Om nån vill höra, så skriver jag kanske lite om "Hämnden" nästa gång..

Kram o bye