goreldengode

Idag bestämde jag mig för att gå till banken och växla pengar. Hade precis bokat alla hotellen inför vår kommande USA-resa. Dollarn är ju låg, så jag tänkte att det kanske kunde vara smart att göra det nu.

Efter max 500 meter insåg jag varför enbart "emos" köper dessa. Dom gillar ju att skada sig själva och det var precis vad dessa skorna gjorde med mig!! Haltande uträttade jag mina ärende på stan, men när det var dags för hemfärd fick det minsann bli bussen. Och gissa vem som stönande av lättnad slängde av sig sina nya coola "emo-skor"!? Och titta på mina stackars fötter!!

(Stirra nu inte er blinda på min torra häl.. Jag har ju inte hunnit så långt i min makeover än...)


När skorna placerats i skam-hörnan, klädde jag av mig snygg-kläderna och ersatte dom med skön-kläderna.

Jag måste verkligen träna på det här med snygg och "obekväm" utstyrsel, annars finns risken att allt blir hängande i garderoben.

Kram och bye

...och vad fan ska det vara bra för???

En gång när sonen var typ 3 kanske, så satt ett gäng killar hemma hos oss och snackade. Naturligtvis blev det mest killsnack (vilket passar mig utmärkt eftersom jag själv är lite pojkig) och när det började pratas om bröst var sonen, som satt upptagen med sina leksaker, helt plötsligt högst delaktig i diskussionen.

Kille 1: Fan, vad schyssta pattar hon hade som jag satte på förra helgen.

Jag: Hon femitvå-ragget?

Kille 1: JA!

Kille 2: Vadå, var dom stora?

Kille 1: Ja men du vet såna där stora och fasta som typ Pamela Andersons, fast utan silikonet.

Kille 2: Va!? Det trodde jag fan inte att man kunde ha när man har så stora. Då brukar dom ju hänga för fan.


Helt plötsligt från en annan del av rummet...

Sonen: Min mamma har långa bröst.

Kille 1 och 2: *Asgarvar*

Sonen:

Jag:       sen       Men inombords: "Och dig har jag ammat i 10 månader din förrädare"

Förresten.. På tal om det där med dom fina ringarna jag absolut måste ha, så hade jag en intressant diskussion om detta med en kille jag dejtade ett tag.

 

Han: Ja dom ringarna var ju fina.

Jag: Ja och dyra också. Så om det blir du och jag på riktigt så kommer vi nog aldrig gifta oss om du inte skaffar ett bättre jobb *fniss fniss*

Han: (allvarlig) Men det är väl inte hur ringarna ser ut som är det viktiga? Det är väl vad dom står för?

Jag: Å nej! Ska jag bära dom i resten av mitt liv så ska dom minsann vara fina. Vadå? Skulle jag inte vara värd dom då?

Han: Jo men jag håller ändå inte med dig.

Jag: Det säger du bara för att du är fattig och inte vill riskera att förlora mig pga några ringar du inte kan köpa. Tänk om du skulle vilja ha en Yamaha mest i hela världen för du tycker att dom är bäst. Och så går jag iväg och köper en Honda till dig och du gillar inte Honda. Hur skulle du känna då?

Han: Jamen det är ju inte samma sak.

Jag: Jasså inte? Motorcykel som motorcykel liksom.

Han: *suck*

Shit vad det där lät ytligt!! Nä, vi träffas inte längre... Men det är faktiskt inte pga den diskussionen och inte på grund av att han inte vill (otroligt nog). Det där lilla extra saknades tyvärr.. Med det lilla extra menar jag dock inte pengar eller chansen att få just dom ringarna!! Jag är inte fixerad vid pengar och dyra saker. Jag är ju för fan en fattiglapp!!

Men när det gäller ringarna så ändrar jag mig inte!! Det är dom jag ska ha!! Om jag så ska betala dom själv...

Sen förra blogginlägget har här inte hänt speciellt mycket i min lilla värld. Ändå har flera "problem" upptagit en alldeles för stor del av mina tankar. Vid närmre eftertanke och med förra inlägget fortfarande färskt i mitt minne (och bara det gott folk, att jag kan hålla något i färskt minne, är en jäkla stor bedrift för mig) inser jag ju att dessa egentligen inte är några större problem och helt onödiga att lägga ner tankekraft på. För att ni ska få bättre koll på vad som upptar mina tankar en slappiskväll på soffan, ska jag lista dom här nedanför.

*Låg och tittade på senaste (?) Bäck-filmen "I guds namn" (jo.. jag erkänner att den är nerladdad, men det var INTE jag som gjorde det eftersom jag är en laglydig medborgare) och jag blev lite (hmmm.. tårarna forsade) rörd över en stor tragedi som just hade inträffat i filmen. På bårhuset stod Martin Bäck, Gunvald och hon den ljusa polisen vid kroppen som låg under ett grönt skynke. Rätt som det var såg jag i ögonvrån hur ena foten rörde sig på liket och jag var ju naturligtvis tvungen att gå tillbaka och se ifall jag hade sett rätt. Och JA, det hade jag!! Vilken dundermiss!! Där ligger man helt tagen av stunden och så rör den döde på sin fot!! En välgjord svensk deckare som inte innehåller såna här missar, har man väl ändå rätt att begära!?

*När jag låg där och förfasades över det rörliga liket, ringde samordnaren på jobbet. Hon undrade om jag kunde jobba några natter framöver, bl a den 29 november. Jag fyller ju år då och avböjde lite så där tveksamt just den natten.. Men när vi lagt på kunde jag inte riktigt släppa det hela.. Tankarna malde.. "Ska jag jobba eller inte"!? Efter en stunds "brainstorming" ringde jag tillbaka och tackade ja till att jobba på min födelsedag. Stackars mig va!!?? Att ställas inför ett sånt dilemma!!

*När klockan närmade sig tvättdags, så började latmasken krypa rundor och ledde till att jag förbannade mitt lilla badrum eftersom det inte får plats nån tvättmaskin. "Hade jag bara haft större badrum, hade jag kunnat köpa mig en tvättmaskin för att på så sätt slippa kånka ner allt i tvättstugan en gång i veckan" osv. Mmmm... Stackars mig!!

*I samma veva började även tankarna på mat göra sig påminda. "Åååhh, jag känner ju inte för att laga mat idag" och "Visst är där väl lite kalkon kvar, som sonen fick med sig hem, som han kan äta?" och "Men jag då? Ska jag äta en chorizo med ägg och morötter eller spenat med ägg och en laxbiff? Men min mage är ju redan så gasig och det luktar skunk när jag pruttar, så kanske borde jag undvika chorizon?" osv.. Ännu ett problematiskt dilemma för stackars mig!!

Käre nån vilka i-landsproblem jag har!! Tänk på dom som inte har möjlighet att ens få se några dundermiss-filmer, de som inte har något jobb, de som inte har rent vatten att tvätta sina kläder eller sig själva i och de som inte har någon möjlighet att välja mellan olika rätter eftersom de inte har någon mat alls..

Nu ska jag gå ner i tvättstugan och skämmas en stund över min bortskämdhet innan jag ställer mig i duschen och gläds åt allt jag har!!

Ha en fin kväll

Kram och bye!

Hade ställt klockan på 7:45, men snozade fram till 8. Sängen var ju så där extra varm och skön denna kyliga novembermorgon. Slängde i mig lite frukost och stack iväg till tåget. Väl framme i Helsingborg styrde jag kosan mot tingsrätten, där jag skulle på en rättegång om våld mot tjänsteman (nej nej nej!! Det är inte jag som har varit våldsam!!).

Rättegången var nämligen inställd och några av mina klasskamrater grymtade lite irriterat.. Anledningen till att detta blev ett i-landsproblem var följande:

*Helt i onödan tvingades vi lämna våra härliga sängar

*Jag tvingades kasta i mig frukosten pga snozandet, vilket gav mig lite lätt magknip

*Pga kylan ute tvingades jag pälsa på mig en massa för att inte frysa..

*Helt i onödan tvingades jag sätta mig på både tåg och buss och slösa bort en massa skön sovtid..

Visst är det då mest synd om mig i hela världen!!?? Tänk inte på de stackarna som inte har några sängar, nån mat, några varma kläder som skyddar mot kylan eller pengar till att åka tåg och buss. Och tänk absolut inte på dom som saknar en dator att gå hem och skriva av sig om alla i-landsproblemen på..

Tack vare bra umgänge har jag nu infört ett nytt tänk och därför grämer ingenting av ovanstående mig!! Istället gläds jag åt det jag har..

Och sova det kan jag fan göra när jag blir gammal!!

Nu kallar snart tv:n och Glamour.. Missade ju avsnitten i fredags..

Ha en fin dag allihopa!

Kram och bye! 

Hela denna helgen har tillbringats hos min mamma och det har minsann inte hänt en enda gång sen hon flyttade ifrån styvfar för 2,5 år sen. Anledningen till det är en historia för sig och kanske eller troligtvis så kommer den vid ett annat tillfälle. Idag vill jag bara skriva om sånt som har varit bra.

I fredags tog jag och sonen bussen ca 8 mil inåt landet till trakterna för min uppväxt. Jag har ju medvetet valt bort det där med bil för att skona miljön (hmmm.. inte alls för att jag är en fattig student som hellre lägger pengarna på nåt roligare än bensin, skatt och försäkring.. ). Eftersom mamma skulle på kommunfest, hoppade vi av hos storebror istället och satt där till sent på kvällen. Mina båda småbröder (21 och 18 år) kom också dit. Den äldsta lillebrodern hade dessutom sin stadiga (OBS! Hon är ej stadig = tjock, utan dom har "kilat stadigt i över 5 år nu) flickvän med sig.

Storebror och hans fru bjöd på den godaste kycklingfilé jag nånsin ätit och till efterrätt serverade jag godis till ett värde av ca 100 kr. FY FAN, så spyfärdig jag var när skålarna var tömda (jag åt faktiskt inte allt själv)!! Och ännu värre blev det när jag, efter ett toabesök (OBS! kissade bara), lånade deras våg och upptäckte att vågen stod på 10 kg mer än vad den gjorde i slutet av maj. Försökte trösta mig med att jag säkert hade flera kilo bajs i tarmen efter den delikata middagen och svulliga "efterrätten", men egentligen vet jag ju att det faktiskt beror på att jag slutat röka. Jäkla skit!!! Det är alltså straffet för att man slutat röka.. Hmmm..

Storebrors barn är helt uuuunderbara!! Flickan fyller 4 i januari och pojken har precis fyllt 2. Jag verkligen avgudar dom och i brist på egna småkids, så lånar jag dom och gosar med så länge. Härligast är dom när föräldrarna inte är inom behörigt avstånd. Det är ju klart så med alla ungar, men shit(!) vad busiga dom är i sitt eget hem. Jag som då är van vid lugn och ordning, blir helt nervös när dom klättrar överallt och river ner saker, medans storebror och frugan lugnt sitter kvar i soffan och snackar med oss.

Oj oj oj!! Nu har jag minsann slarvat riktigt rejält med att skriva här på bloggen!! Men jag har verkligen varit riktigt upptagen!!

Tentan var jag ju tvungen att plugga till och när det hade gjorts till långt in på natten efter det där brytet, ja då var hjärnan helt full och vägrade ta emot mer information . Det kvittade hur mycket jag än försökte att läsa texterna om EU, förvaltningen, riksdagen etc, så kunde jag omöjligt fokusera. Ibland undrar jag om det är något fel på mig (typ nån bokstavskombination eller nåt), för jag har väldigt ofta svårt för att fokusera på en sak och tappar lätt intresset. Därför hör jag oftast bara max hälften av vad som sägs på en föreläsning (ex: om föreläsaren är snygg så fokuserar jag istället på annat...*fniss fniss*).

Men om jag ska återgå till det där med tentan, så kunde jag alltså inte få in mer kunskap dagen innan jag skulle skriva och ändå kändes det hyfsat lugnt inombords. Just det att jag inte kunde fokusera, innebar ju även att jag inte hade fokus nog att skriva på bloggen heller. När tentan var skriven i tisdags (och jag tror faktiskt att jag klarade att bli godkänd, men det får vi veta den 19 nov), ja då hade jag häcken full resten av dan (inte bokstavligt då...).. Först var jag tvungen att sticka till Coop och skicka tillbaka en kökslampa till Gekås som var sönder. Sen fick jag stressa vidare till akupunkturen.

Jag går ju på akupunktur pga min PMS. Sonen kan vittna om vilket monster jag blir dagarna innan mens. Han vet precis när jag ska ha mens.. Det är då jag bara fräser och gnäller om allt.. Sen går jag in och gråter och tycker mest synd om mig i hela världen, när han fräser tillbaka. Men det verkar faktiskt som att akupunkturen hjälper. Visst gnäller jag fortfarande, men det är ju sånt gnäll som hör till när man är mamma till en "stökig" tonåring. Iallafall så var det dags att tvätta när jag kom från akupunkturen. Sen var jag tvungen att laga mat innan jag skulle hänga upp tvätten och promenera iväg till mitt första Al-anon-möte.

JISSES!!! Ja, det är det enda jag har att säga om saken!! Vilken aha-upplevelse att få träffa andra i samma situation och som framförallt förstår mig. Ingen som tittade dömande eller skeptiskt på mig. Jag fick vara mig själv och välkomnades med öppna armar. Längtar redan till mitt nästa möte och är stolt över att jag tog mig i kragen och gick dit. Resten av veckan har jag varit sååå grymt trött och har tyvärr saknat orken att sitta vid datorn och blogga. Det var precis som att all energi rann av mig när tentan väl var skriven..

Alltså är jag en dålig bloggare! Jo, jag erkänner.. Men få verkar sakna mig (*blink blink*).. Det vore ju roligare att skriva om man fick lika bra respons som de stora bloggarna, typ Fotbollfruns... Men jag är inte den som är den.. Jag får väl tänka om och kanske skriva om nåt mer intressant än akupunktur, politik, tvätt mm. *Fniss fniss* Det får kanske bli lite mer om bajs, sex och sånt..

Nu är jag hos min mamma över helgen och vi har varit ute nästan hela dan och hälsat på släkten. Får skriva mer imorgon eller en annan dag och berätta om min underbara helg (min stökiga tonåring vill ju ha datorn nu).. Det blir typ som en fortsättning på "Balsam för själen". Ha en riktigt fin lördagkväll!!

Kram och bye!

Idag har jag minsann varit uppe sen 8.30!! Har ju tenta imorgon och måste plugga tills det mesta sitter. Började igår (jo jag vet, det är ju helt korkat att börja 2 dagar innan, men sån är tyvärr jag...) och framåt eftermiddan när internetet började krångla, ja då fick jag värsta brytet. Huvudet var helt fullmatat med EU, regeringen, riksdagen, implementering, motioner (inte sån där fysisk ansträngning ), demokrati och en massa annat politiskt dravvel.. Jag riktigt kände hur paniken och tårarna steg.. Därför kan jag bara säga jag är helkorkad som alltid väljer att plugga i sista sekunden. Har inbillat mig att jag jobbar bättre under press, men paniken och tårarna borde vara bevis nog för att det inte är så..

Ringde "lilla vännen" i Norrland vid 18-tiden och beklagade mig. Han föreslog att jag skulle gråta ut, så skulle det kännas bättre sen. Funderade en stund på saken och insåg att han nog hade rätt, så jag sa bara lite kort att: "Du, jag ringer dig om fem minuter". Tror inte ens att han anade vad som var i görningen.. Men jag drog täcket över huvudet, grät som ett litet barn (sånt där uppgivet och det-är-mest-synd-om-mig-i-hela-världen-gråt) och ringde "lilla vännen" igen. Sen satt vi och jobbade med politik-skitet tills klockan var natt!! Stackaren satt och letade på nätet som en galning efter alla termer och begrepp som jag inte hittade eller kom åt pga dålig internetanslutning.

Nu idag är jag (än så länge) mycket lugnare i sinnet och ska bara läsa igenom allt material jag samlat ihop. "Hittade" bilder (när mitt omedvetna kom på roligare saker att göra) från förra veckan och insåg att jag glömt berätta att min lillasyster (14år) och brorsdotter (3,5 år) var här i 2 dar förra veckan (tisdag-torsdag)! Det var som balsam för min själ och min lycka visste inga gränser. Brorsdottern kan man aldrig få nog av och hon vet minsann sitt värde. När lillasyster hade målat hennes naglar, fick jag och lillasyster sitta och blåsa naglarna torra åt henne. En riktig liten prinsessa!!

Har varit ute på en lång promenad nu i eftermiddag och andats lite frisk luft för förebygga ett nytt bryt. Ska "bara" kolla på Glamour nu och sen laga mat, innan det är dags att sätta in det tunga artilleriet på pluggfronten..

Ha en skön kväll allihopa!!

Och snälla ni... Håll tummarna för mig imorgon vid 10-tiden!!

Kram och bye

Igår hamnade alla tankar på det jobbiga i skymundan.. En killkompis till mig (OBS! Vi är bara kompisar!) som ska följa med mig och sonen till USA var här. Han kom en timme efter att jag gått upp, vid 12-tiden. Jo jag sov ju då till 11 igår (det är det fina med att ha en tonåring, för han sover ju lika länge eller t o m längre), men till mitt försvar måste jag få säga att jag faktiskt vaknade vid 8 egentligen. Kände mig ganska pigg, men tänkte att klockan var väldigt lite och skulle därför bara dra mig en liten stund. Öppnade ögonen igen när klockan var 11, så det blev lite mer än en stund.

Iallafall.. När min manliga vän kom, körde vi först iväg och handlade på Willys. Planen var ju att käka kräftor på kvällen eftersom sonen älskar det och då behövde vi ju lite läsk, majonäs, rostebröd mm. Hela eftermiddagen satt vi vid datorn och kollade hotell och bestämde resrutten. Den kommer att se ut på följande sätt (om allt flyter på):

*Los Angeles i 4 dagar

*Palm Springs i 2 dagar

*San Diego i 4 dagar (inkl utflykt till Tijuana, Mexiko)

*Phoenix i 2 dagar

*Grand Canyon i 1 dag (helikoptertur i 55 minuter!! WIIIEEE!!!)

*Las Vegas i 4 dagar (sonen och kompisen fantiserar om alla strippklubbar de ska gå på. Jag har lurat i dom att Chippendales är den absolut populäraste strippshowen bland killarna "over there"..)

*Carson City i 1 dag

*San Francisco i 4 dagar (kommer dit lagom till firandet av deras nationaldag vilket borde bli fett!!)

*Los Angeles i 1 dag innan hemfärd..

....hur ska man då kunna låta andra älska en??

Det där har jag nog hört minst hundra gånger i mitt liv och visst har det låtit jättebra och som en smart grej.. Naturligtvis är det ju så. Det fattar väl vem som helst som har lite förnuft!? Men att det skulle vara av den anledningen som jag fortfarande inte klarar av att ha en nära relation, ja det var tills för några veckor sen en helt befängd tanke. Jag växte ju och blev mycket starkare när jag lämnade "Exet" och trodde faktiskt att jag kommit så långt nu som till att älska mig själv. Jag trodde också att jag var redo att bli älskad.. Men ack nej!! Tji fick jag, för aldrig ska väl något vara så enkelt?

Min stackars "vän" från Norrland (han den korte killen), tvingades tyvärr bli varse om detta och än en gång tvingades jag såra en väldigt fin människa. Upprinnelsen till allt detta var det faktum att jag "äntligen" efter så många år verkligen insåg att jag är ett alkoholistbarn. Självklart har jag läst om detta fenomen tidigare och hur barn påverkas. Men att verkligen erkänna för sig själv att någon man älskar utsatt en för något sånt här och påverkat hela ens vuxna beteende med sitt missbruk, det känns för jävligt. Det var verkligen som en box i ansiktet och tårarna har runnit mycket sen dess..

Hur kunde jag missa en sån självklar sak liksom!? Jag som trodde att jag var sååå open minded.. Men nu inser jag att jag alltid flytt ifrån allt det där. Jag flyttade ju hemifrån när jag var 16, fick barn, levde på socialen, festade, skaffade mig utbildning, började jobba och gick från förhållande till förhållande. Jag var i princip aldrig singel nån längre tid.

Stor tid av dygnet tillbringades i telefon. 6 timmar varje dag var inte direkt nåt konstigt.. Allt för att fly verkligheten och för att få känna mig betydelsefull. Dom i luren behövde ju mig. Att där sen fanns och fortfarande finns en älskad son som också behövde och behöver min uppmärksamhet, ja den insikten flydde jag också. Han fick dela uppmärksamheten med personerna i telefonen.

Nu var det visserligen inte riktigt så mycket telefonprat när han var mindre. Då väntade jag oftast tills han lagt sig innan dom flera-timmar-långa-samtalen avverkades. Men på senare år har telenätet varit upptaget från eftermiddag till sen kväll eller natt (ja t o m tidig morgon ibland) nästan varje dag. Sonen satt ju ändå alltid vid datorn eller hängde med kompisar, tänkte ju jag. Plus att han säkert inte ville umgås med mig ändå.

Ja det finns många sätt att döva sitt dåliga samvete och skam på och jag valde det enda sätt jag kände till: Att fly!! Men nu kan jag inte fly längre.. Nu börjar allt klarna och jag måste ta itu med detta.

Jaha och nu undrar kanske många hur man klarar av det dagliga livet om man pratar i telefon ca 6 timmar om dan? Svaret är enkelt!!

*Ha två trådlösa ifall den ena skulle ladda ur..

*Lägg bajsdämpare när du måste sköta magen (Funkar alltid.. Men ibland är man hård i magen och då finns risken att man blir upptäckt när man pratar och kryster samtidigt.. I KNOW!!! hehehe

*Tvätta inte håret när du duschar..

*Spola vatten när du kissar och säg att du bara tvättar händerna

*Va beredd på nacksmärtor när du sätter luren mellan kind och axel för att kunna baka, diska eller hänga upp tvätt

*Ställ en fråga till din telefonkompis som denne brinner för och kan redogöra för hur länge som helst, så kan du suga din karl samtidigt. Glöm bara inte att humma emellanåt.

Ja det är av egen erfarenhet som jag delger dessa små råd om ni vill missbruka långa telefonsamtal.. Själv ska jag försöka minska på pratandet och har berättat för alla mina vänner vad som gäller.. Håll tummarna!!

Nu ska jag vara lite social med sonen och "vännen i fjärran"... Ha en fin lördagskväll allihopa!!

Kram och bye!!

Föreställ er att ni får bjuda 10 kända människor på fest...
Vilka o varför skulle du då bjuda in...

Dessa skulle jag välja:

1. Anna Book!! Vem kan motstå denna söta tjejen med de bruna ögonen och den naturliga charmen!? Jag verkligen diggar henne!!! Så ödmjuk, rolig och jämt glad.  

2. Emma Andersson. En annan lite opopulär tjej (kanske för att hon opererat in silikon?!), men jag gillar henne också på nåt skumt sätt. Hennes program har alltid fått mig att skratta!

3. Tilde Fröling om hon lovar att hålla sig borta från drogerna. Jag HATAR droger, men hon är riktigt lattjo måste jag säga!!

4. Babben Larsson naturligtvis!! Ingen är så kul som henne!! Me like very much!! 

5. Fotbollsfrun.. Jag gillar verkligen hennes bloggar. Tror hon skulle få mig att dra på smilbanden många gånger under en fest..

Åsså killarna också förstås för jämlikhetens skull (harkel... absolut inget annat... hehehe)!!

6. Clas Malmberg!! Vem annars om inte han!! Han är så sjukt rolig!!

7. Robert Gustavsson!! Samma som ovanstående..

8. Magnus Uggla, för han ska sjunga gamla godingar, för och med oss hela kvällen!!

9. Gunvald Larsson för att få vila ögonen på nåt hett och sen få ta sig ett fylleknull (OBS! Dock ej Persbrandt eftersom han gillar både spriten och drogerna alldeles för mycket, vilket är jävligt avtändande...)

10. Sist men inte minst... *trumvirvel* Tiffany Persson ifrån Staffanstorp!! Hon är ju transa, så hon hamnar på listan bland männen. Tänk er henne på lyset!! Oooohh vad nice!!

Och alla är såååååååå välkomna!!

Ja nu kommer den... Bekännelsen!! Jag är ett alkoholistbarn (vilket i och för sig inte är något unikt i det samhälle vi lever i)!

Mamma träffade styvfar när jag gick i första klass och vi flyttade dit lagom tills jag skulle börja trean. Det var jag, mamma och min storebror som är ett år äldre. Drickandet började med att det var fest ofta, antingen hemma eller hos någon vän. Vi fick ofta vara med och alla fyllehundar skrämde skiten ur mig. Dom skulle jämt dansa och prata med mig för att jag var flicka. Idag vet jag ju att dom inte menade nåt illa, men det har minsann satt sina spår. Tycker inte om att gå ut nykter bland fulla människor. Blir spänd och orolig.. Det är därför jag ibland får alldeles för mycket alkohol i mig och blir packad.. Ni skulle se mig då (hmm.. jo vissa av er har ju klart redan gjort det.. *rodnar*). Blir först så där extra upprymd och glad och traggig.. Sen börjar ögonen bli smalare och smalare, för att till slut knappt synas. Jag går runt som en zombie, glömmer väskan och sätter mig brevid stolen istället för på..  Oj vad jag skäms efteråt då.. Jag är ju en kontrollmänniska som vill ha full kontroll (en bieffekt av att växa upp med en alkoholist) och det har jag ju absolut inte i det tillståndet..

Iallafall så blev det så att festerna blev färre, men då hittade styvfar andra att supa med. Det var oftast killar som var yngre än honom och när jag kom upp i tonåren, var där nog ingen av dom som inte hade ofredat mig sexuellt. Men jag var bara i 13-årsåldern, så vad visste jag.. Jag förstod ju inte att det dom gjorde var fel och ingen skyddade mig ifrån det..

När jag var 10,5 år föddes min första lillebror. Gissa om jag älskade och avgudade denna lilla varelse. Och gissa vem som fick ta hand om honom när mamma jobbade helg och styvfar söp!? Inte för att det gjorde mig så mycket. Jag avgudade ju lillebror och all tid jag fick med honom var bara ett plus. Men att mötas av mammas korsförhör när hon kom hem, var inte roligt. Om jag skvallrade så blev styvfar sur och om jag låtsades som att jag inget visste, ja då blev ju klart mamma sur. Ändå var styvfar den som blev surast och hans psykiska terror i form av att nonchalera en och straffa på andra utstuderat elaka sätt, gjorde att det blev lättast att ta hans parti.

Därför blev det ju så att jag städade som en besatt innan mamma kom hem, så att hon inget skulle märka. Om jag hade kunnat dölja styvfars andedräkt och ilskna prat i sömnen (han skrek ofta en massa fula saker i sömnen) så hade jag gjort det också. Istället nattade jag lillebror och låtsades att jag sov när hon kom hem. Ibland "väckte" hon mig för att få veta hur mycket han druckit och jag försökte då spela yrvaken för att hon skulle gå. Ja detta är en lång historia och inlägget skulle bli megalångt om jag redogjorde för precis allt.

Till slut drack styvfar i sin ensamhet eller med mig och storebror som ju hade blivit tonåringar. Idag kan jag se hur jäkla sjukt det var!! 13 och 14 år, satt vi där och söp oss fulla med styvfar (förutom de gånger jag hade lillebror förstås). Mamma förde en lång kamp som medberoende och lyckades att få honom att hålla upp några år. Men det gick ju så klart åt skogen till slut..

För några år sen lämnade mamma styvfar och drickandet blev ju inte direkt mindre.. Detta är något som jag ventilerat många gånger under min psyko-terapi (jo jag har gått på sånt för ca 7 år sen) och inte ens då förstod jag hur mycket det påverkat mig..

Idag har jag börjat förstå hur illa det gjort och fortfarande gör mig. Min dåliga relation till min mamma och brist på relation till min riktiga pappa, gjorde att jag klamrade mig fast vid styvfars "kärlek". Jag ville ju så gärna vara älskad av nån och om jag var honom till lags, var ju han oftast snäll mot mig. Att han egentligen manipulerade mig och lekte med mina känslor för egen vinning, ja det är inte så kul att helt plötsligt inse. Om han var sur på mamma, då tryckte han på precis rätt knappar för att få igång min ilska mot mamma och på så sätt få medhåll. Han gör så även idag.. Som sagt det är en lång historia med många sorgliga händelser.

Idag har jag börjat förstå att det är dags att "vända honom ryggen". Hans blodtryck är alldeles för högt och han sköter inte ätandet. Detta är på väg att döda honom! Och jag vägrar att bara stå och se på!! Vi är fem barn som växt upp i detta och jag kan se att vi alla har skadats av det på olika sätt. Hela mitt inre är i uppror för tillfället och jag vet inte hur jag ska rädda mina syskon från skiten.

Om någon vet var jag ska vända mig för att få hjälp att prata med styvfar, tar jag tacksamt emot tips..

"Barnen far illa i alkoholistfamiljer. De får en högre ångestnivå och mer dåligt samvete än andra barn. De känner sig - och är - försummade eftersom missbrukaren står i familjens centrum, inte barnen. Alkoholistbarn blir ofta "duktiga", de är tvungna att bli det för att överleva och får inte vara barn i normal omfattning."

Ja nu blev det ett allvarligt inlägg denna gången.. Men jag kände att jag var tvungen att skriva av mig, så att jag kan återgå till den där skitpolitiken vi håller på med i skolan..

Ha en fin fredagskväll

Kram och bye